5 dagar

Nu känner jag mig tom igen.

Är det så här jag vill att det ska vara?

På ett sätt är det skönt, men på ett annat sätt är det väldigt vemodigt att det bara är 5 dagar kvar.

För det innebär att tiden håller på att rinna ut.

Att det jag sett framemot så länge plötsligt är här. Och sen över lika snabbt.

Kan man längta sönder sig själv tills det inte finns något mer?

Än tomhet.

Ut med gammalt, in med nytt

Så.

Nu har jag gjort mitt bästa för att tömma hjärnan på så mycket information som möjligt.

Jag var ute med en polare på klubb inatt, och det som inte försvann med vätskekonsumtionen sköljdes ut av de ~200 Db höga ljudvågorna. Eller det som uträttades idag.

För jag har dragit maskrosorna i sina rötter, städat bort fluglik i fönsterkarmen och tvättat fönster.

Jag har diskat, sorterat, packat, bäddat och tvättat.

Det mesta vettiga är borta.

Men det mest ovettiga sitter kvar. Kanske för att kärleken, som sitter djupt rotad i någon hemisfär, har en slags förbindelse till hjärtat. Och hjärtat har jag ju inte riktigt kastat ut. Har bara låtit någon stampa på det, och snart är det redo att kastas till vargarna. Men inte än.

Nu hoppas jag iallafall att det finns plats för lite fysik bland de neuroner som finns kvar.

Så att jag på lördag har lite mer vetenskap att göra av med. Fin sådan dessutom.

Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Det finns ett fåtal regler som gäller trots att de aldrig blir uttalade.

Man ger inte upp, hur gärna man än vill.

Livet är inte till för att kastas bort, och hur du än vrider och vänder på det, så är allt som finns runt omkring dig resultaten av dina egna gärningar och val.

Ingen annan kan stå till svars.

Så det gäller att hålla huvudet kallt ända in i det sista.

För någon gång är det över, någon gång tar du det sista steget och står på toppen.

Och då vet du, att det är du, bara du, som har gjort dig förtjänt av det.

Du har vunnit.

Om en vecka har jag vunnit.

Och hur dum vore jag inte nu, om jag gav upp på sista sträckan?

Det är ju bara slutspurten kvar (ja jag vet, det blev ett långt Marathon den här gången)

Därför biter jag mig fast och visar vem det är som bestämmer.

Sunshine reggae

Åh vad jag älskar sådana här dagar.

Det är det bästa med studentlivet.

Om du inte pallar gå till jobbet en dag så behöver du inte.

Så jag bestämde mig för att ta helt ledigt. Tyckte det var välförtjänt.

Efter att ha postat CSN-brev och shoppat pocketbok begav jag mig hemåt och la mig i solstolen.

Säkert 30+ idag och när den varma vinden smekte mitt hår och jag låg där med boken i handen så insåg jag många saker.

Reggae-musiken har ännu inte tystnat, och bakgrundsbilden på datorn är bytt till en halvnaken Zlatan med glimten i ögat.

Efter ett litet krafttag med lägenheten och kak-inhandling var det dags för besök på kvällen.

Tjejsnack på högsta nivå, som slutade med en inbjudan till film/tjejmiddag imorgon.

Och sen lite Skype-snack med killkompisen, som också slutade med avtalad tid om träff imorgon.

På någon vänster ska det hinnas med annan fysik imorgon med.

Gimme gimme gimme just a little smile, that's all I ask of you.

Let the good vibes..

Aaaah.

Det där var ett skönt Aaaah. Inte ett panik-Aaaah.

Så skönt.

Reggae-musiken står på högsta volym i lägenheten, dagens tenta är skriven, och resultatet från första tentan har kommit. Godkänt!!

Har absolut inga krafter kvar, så har inte fixat lunch än....men det kommer. Typ framåt 17 eller så ;)

Det är bara att luta sig tillbaka och softa.

Gimme gimme just a little smile.

I wanna be your only love, the one that never gets you down.

11 dagar

Det är svårt att sätta sig in i andras situationer.

För hur mycket du än försöker att förstå, så kan du aldrig veta.

Exakt hur det är.

Man kan försöka att se allt med öppna ögon. Aldrig döma.

Visa medlidande.

Det är allt man kan göra.

Imorgon vid den här tiden är det lugnt här igen.

För några timmar.

Sen börjar slutspurten.

Då ska fysikaliska lagar tänjas och vridas.

Vi ses på andra sidan!

Helst hade jag gått i vinterdvala som amphibierna

Det är förbjudet att säga det.

Folk kan inte vänja sig vid tanken.

Helst ska det komma smygande på, utan att man anar det, och plötsligt är den bara här.

Hösten.

Nya studenter anländer.

Löven har fallit.

Det är inte längre läge för en joggingrunda i skogen kl 21.

Det är förbi.

Och min ledighet börjar om två veckor.

Tillåt mig att vara lite arg. Lite.

Ändå kan jag inte låta bli att längta lite.

Sätta igång med diverse rutiner och bara få det här överstökat.

Det kan låta skoningslöst, men faktiskt.

Jag hoppas år 2010 går snabbt förbi.

Du, jag, ett ord

Ibland krävs bara få ord.

Tyskland bra, Sverige bäst.

Årets varmaste dag hittills.

~38 grader.

Det är bara två veckor kvar.

Som jag längtar efter den där dagen. 5 september.

Hur kan jag längta till ett kallt, avlägset land, när all värme finns här?

Jag förstår det inte.

Och hur blir det sen?

När jag är där så saknar jag tyskarnas hessiska dialekt, välblandade drinkar och honom.

Jag saknar vädret, som aldrig blir lika bra hemma.

Jag saknar lugnet som infinner sig i den egna lägenheten om kvällarna (och på söndagsmorgnarna)

Jag saknar joggingrundorna i skogen, som bara ligger en kvarts promenad bort.

Jag saknar att diskutera cestodernas levnadscykler och nervsystemets uppbyggnad på diverse olika djur med mina nära vänner här.

Sånt som folk hemma inte förstår.

Vi har en del gemensamt, vi studenter.

Jag trodde att det skulle bli annorlunda, väl här. Att borta skulle bli bäst.

Men borta bra, hemma bäst, gäller fortfarande.

Sverige.

Kanske kan det bli ändring till hösten?

3,5 poäng från perfektion

Är det inte lustigt.

När man väl lyckas göra den ena glad, så sviker man den andre.

Livet är ett enda växelspel mellan olika krafter och jag vet inte hur jag ska kontrollera det.

När jag är lycklig gör jag andra människor illa.

Iallafall känns det så.

Och när jag äntligen mår bra och tror mig hittat rätt, så kan jag väl få ha lite tur samtidigt?

Lite flow?

Det verkar stämma det där talesättet.

Tur i spel/otur i kärlek.

Haha.

Jag tror ändå fortfarande att allt det där kommer att hända mig.

Jag ser det framför mig.

Let it out.

När man inte rättar sig efter andra

Det kommer en tid när man inte bryr sig längre.

När inget kan rubba grunden du står på.

Jag har inte hittat det där än, men är en god bit påväg.

Helgen har hjälpt till med det, och det känns som att jag har gjort oändliga framsteg sedan i onsdags.

Kvällen där tog en fantastisk vändning, och 9 timmar senare stod jag på Frankfurt Airport med flygbiljetter i händerna.

Med en man jag knappt kände.

Spontant kanske man skulle tillägga.

Inget boende.

Bara flyg. Iväg.

Väl i Rom snubblade vi över Colosseum i vår jakt på nånstans att bo.

Och i väntan på Påven lästes det om amöbor, vaginitis och Tsetse-flugor.

Och nu, precis hemkommen, kan jag inte mer än le.

Så många fantastiska människor vi mött och vilket äventyr!

Nu är det nya tag, och 3 veckor kvar till Sverige.

Trots obefintlig ledighet kan man alltså roa sig ändå.

Och aldrig glömma vad vi alla har.

Styrka.

I livet är det viktigt att ibland glömma vägen och ta en avvikare i det gröna.

Det är det enda sättet att känna att man lever.

Helt enkelt.

Hur man än gör.

Alla vägar bär till Rom.

Spontant tonårsbus och hemska insikter

Bara så där.

Spontant.

Jag har börjat en ny livsstil.

Den innefattar twentyfourseven med min nyfunna vän.

Sova kan man göra sen.

Upptäckte en annan sak igår också.

Jag har nog förstört allt jag ville ha.

Det är inte säkert att det går att hämta hem det.

Jag hoppas.

Och förbannar mig själv för vad jag har gjort.

Baby's growing big

Jag vet inte om jag vågar säga det än.

Det är ju så tidigt.

Inte så långt gånget.

Något växer inom mig.

Och jag måste visa en styrka som jag inte trodde fanns i mig.

Ja, trots allt har jag omvärderat min situation. Det här är nog inte så tokigt ändå.

Baby växer upp.

Motivationen är på väg.

Och den kommer att födas.

Forgive me. I am here now. And I will never leave.

Jag vet inte vad jag ska säga.

I've screwed things up.

Jag har funderat mycket över det, och kommer bara fram till en sak.

Jag visste inte vad jag ville. Jag var inte här.

Tror det var av rädsla att bli sårad igen som gjorde det.

Hursomhelst.

Jag vet vad jag vill nu.

Och jag ska försöka ställa allt tillrätta.

Sona mina brott liksom. Eller åtminstone visa styrka och mod.

Så att jag någon gång får kyssa dina läppar och viska.

I'm sorry. I am here now.

I hope one day it is not you and me. It's we.

Det finns en grundläggande känsla som alla människor bär.

Det är den sista känslan som lämnar själen, innan denna livets borg går förlorad.

Det är den känslan, som alla människor är mest rädda för att mista.

Om man helt kan förlora den vet jag inte. Jag tror inte det.

Det skulle nämligen innebära att mänskligheten skulle dö ut.

Iallafall i själslig benämning.

När någon ligger på sin dödsbädd, övergår känslan i något annat.

Man accepterar sitt öde.

Tills dess ligger känslan djupt begravd i ens inre, den viker kanske av ibland, men lämnar aldrig helt din sida.

Jag tycker mig ibland känna att jag har tappat den inom synhåll.

Men den finns alltid där.

Därför hoppas jag fortfarande att du älskar mig.

Trots att jag ibland inte kan se dig i ögonen.

Men just då vet du.

Att hoppet, för en kort stund, har lämnat min sida.

Omtumlande

Crazy.

Men vi är inte ensamma.

Vi är aldrig ensamma.

Även om det känns så för stunden.

Även om det känns som att man inte överlever dagen.

Så gör man det.

Nåt jag lärt mig

Ahahah!

Så dagens skämt.

Om det sitter nån däruppe och leker nåt himla spel med mitt öde, sluta med det genast!!!

Jag kommer att få hjärtinfarkt om det här fortsätter (och pappa är inte här så)

Dagens lärdom:

• Gå inte ut bland folk osminkad (nej, inte ens till macken runt hörnet)

• Släng dina gamla seglarskor innan de faller sönder och använd dem inte vid tillfällen som du för stunden tycker verkar passande! Det är aldrig passande.

• Även om håret är nytvättat ser det risigt ut blött. Köp en hårtork!

• Gamla mjukisbyxor används bara framför TVn med nerdragna rullgardiner (nej, inte ens om du bara ska ut en kvart)

• Nagellack som börjar flagna ska tas bort! (Ja, innan det bara är små prickar kvar på mitten av naglarna.)

• När du gått 50 meter från huset och upptäcker att du inte har nån BH på dig, vänd om och sätt på dig en bums!

• Nästa gång du går utanför huset: tänk efter ordentligt en gång till!

Så, nu ska jag väl överleva morgondagen också.

Rätt destination

Det har snart gått ett år i det här landet.

Ni undrar kanske om jag kommit fram till om det här är rätt väg?

Det har jag inte.

Ni undrar kanske om jag trivs?

Sådär.

Ni undrar kanske om jag rekommenderar andra att studera utomlands?

Det beror på.

Det jag vet, men det är också det enda jag vet, är att detta vansinnet leder till rätt mål.

Jag kommer fram. Tids nog.

Vägen kan vara rätt eller fel, men så länge som pilen pekar mot rätt destination så gör det inte så mycket.

En mellanlandning i Tyskland har väl aldrig hindrat nån att nå Sverige.

Har det?

Det som är vackert är kärlek?

Jag kan känna kärlek i solens strålar när de träffar mina fötter.

Jag kan sätta kärlekens touch på varenda hembakad pizza med serranoskinka jag gör.

Jag kan höra kärleken i fåglarnas sång på de ljumma augustikvällarna.

Jag ryser när kärlekens vind sveper om mitt hår och ner över nacken.

Jag kan ge all kärlek jag har till dig.

Jag kan ge det enda jag har, mitt hjärta och kärleken, till dig.

Men jag kan fan inte ge någon kärlek till de här satans terpenerna och fruchtknotarna och ekologiska isolationerna!

Varför?!?

Tid för inspiration

Superfint väder.

Blir på lite bättre humör då.

Och läsningen har också funkat. Det som blivit gjort åtminstone.

Inspiration i Botanischer Garten.

Nu ska jag nog springa en runda.

Och sen blir det mer plugg.

Längtar tills på fredag.

Hopplösheten

Precis vad jag förutspådde.

Kasst igen.

Det går banne mig inte ens 24 timmar mellan topparna.

Palla.

Jag orkar inte ens komma på något att pigga upp mig med.

Då är det lågt.

Riktigt lågt.

High

Ah.

Det krävs så lite för att bli på bra humör!

Om man hade vetat det när man var längst ner, så hade det kanske gått fortare upp.

Fast.

Vägen uppför en bergochdalbanetopp går sakta och vägen nerför går i 200 knop.

Också något att beakta.

Nu är det iallafall topp, och ska så förbli.

För en kväll åtminstone.

Pictures in my head

Idag kunde man läsa på DN.se att norsk-amerikanska lyxkryssaren "Voyager of the Seas" skulle ha svininfluensasmittade passagerare ombord med till Nice.

Det var tydligen lite oklarheter mellan franska-, spanska myndigheter och rederiet. Så ingen vet.

Ett är dock säkert.

Det är ett underbart fartyg.

Och det kommer från en mycket pålitlig källa ;)

Svininfluensa eller inte, jag hade bytt mina nästa fyra veckor här i 30-gradig värme mot 7 dagar på älskade Voyager.

Jag har fortfarande bilder i mitt huvud från det där varje gång jag hör karibiska trumvirvlar.

Nåja, hur ser det ut här då? Ingen panik än.

Bara lite småvanlig ångest och saltig solbränna. Det klär mig.

Jag räknar ner. Så ni vet.

Det är ny månad redan.

Jag är snart på väg.