När bloggen blir ens värsta fiende

Jag måste sluta läsa andras bloggar.

Överallt är det idylliska snapshots av solnedgångar över skärgårdar, blommiga midsommarkransar och skrattgropar.

Semestern är i full gång och folk våndas över problem som:

-Vad ska vi grilla för något ikväll, älskling?

eller

-Ska jag ta den vita eller den svarta bikinin med till landet? Äh, jag tar båda.

Så jag står inte ut!!!!

Jag har två månader kvar innan jag kan kalla mig något sånär ledig.

Och då är sommaren förbi.

Därför har jag en "tyck-synd-om-mig-dag".

Vilket innebär noll läsning fast man egentligen borde. Samt lite allmän "jag-bryr-mig-inte-om-skiten-attityd" på läpparna.

Det klär mig.

Älska tyskarna!

Som en liten påminnelse:

Om du inte har tänkt över hur mycket din mobil egentligen betyder,
prova att slarva bort den.

Du kommer aldrig att vara så glad som när du får tillbaka den ;)

Hyllning till Sailor's weekend

Hemma igen.

Det har varit en helt galen helg, och jag är så glad att jag åkte.

Kan inte ens minnas sist jag skrattade så helhjärtat eller tände på träbänkar i grillen kl 03.30 med helsköna tyskar.

Har seglat, kollat regattor, käkat rökt ål och andra onyttigheter. Ja, och vätskekonsumtionen är inte att tala om.

Blev galet förälskad i seglarkillarna. Flera var underbart duktiga på att dansa, och jag kom att tänka på att, just i det ögonblicket, ville jag bara gifta mig med en man som såg bra ut och dansade som en gud. Tänk, bara två kriterier att uppfylla!! Rekord.

Och vilka barndrömmar. Vem ska gifta sig?!? Haha.

Nu har jag nog tagit mitt förnuft till fånga. Nog.

Hursomhelst, den här helgen har gett mig mer än jag kunnat fatta än.

Och jag som inte ens ville åka.

Galna upptåg 2

Bryr jag mig verkligen om det där med kärleken?

Det verkar inte så.

Jag har valt karriären, och det ser inte bättre ut.

Kan man både få kakan och äta den?

Nej, och jag vet inte vad jag vill. Verkligen inte.

Tiden får utvisa vad som är rätt.

Om två timmar drar jag iväg till nån seglarfest, hemma igen på söndag.

Vet inte riktigt vad det är jag har gett mig in på, men.

Hoppas jag får sova på stranden.

Låt aldrig kylan ta överhanden

Man måste älska innan det är för sent.

Tillåta sig att falla.

Inse att det finns människor som sträcker ut armarna.

Som tar emot. Och som ger.

Jag vill så gärna.

Men när det väl kommer till kritan så flyr jag.

För att inte visa några känslor.

Blodet som rusar i mina ådror är iskallt.

Jag är kall.

Nothing's gonna stop us

Tillbaka i verkligheten.

Jag trodde att det skulle bli bättre med en uppvilad kropp. Typ.

Allt är sig likt. Möjligtvis något kilo tyngre och jag kan fortfarande inte se dem i ögonen.

Helgen har varit kantad av diverse galna upptåg, med en förlorad ring, onyttig mat och ett lättare sinne som följd. Och idag eskalerade tokigheterna med ett slängt betyg i soppåsen. Som sedan blev slängd i soptunnan. Som blev tömd mindre än ett dygn senare.

Den där jävla soptunnan töms varannan vecka!! Varför just idag?! Haha vilket skämt ;)

Hela mitt liv är ett skämt just nu.

Det konstiga är att allt verkar rulla på ändå. Inget kan tydligen stoppa mig.

Försök ni, det är dömt att misslyckas.

Inte ens jag lyckas.

Ringen är sluten

Sista kvällen på Slagthuset i förrgår. Det låg oro i luften.

Min ring blev stulen. Mitt allt.

Men jag var med fantastiska vänner.

Jag kan inte ångra någonting nu.

Sverige

Och så är man här på andra sidan.

Undrar hur man tog sig hit?

Jag nyper mig i armen gång på gång och vill liksom inte tro det.

Ligger i min egen säng. I mitt eget rum. I mitt eget land.

Det är för mycket att ta in.

Men jag vill aldrig att det ska ta slut.

Midsommarafton igår gick galant, och nu börjar jag långsamt ladda inför kvällens aktiviteter.

Panic-attacks

Känner bara hur paniken sprids i mina ådror.

Morgondagen kommer att bli en fruktansvärt lång dag och jag hoppas att jag kommer att komma över levande till andra sidan.

Upp ca 06.15 för föredrag i Embryologi. Skola till ~ 17. Bilresa till Sverige efter det. Hemma ca 02 på fredag morgon.

Fortfarande förstår jag inte varför jag utsätter mig själv för det här.

Det måste komma en vändning.

Snart.

Vardagslyx

Grodorna anfaller

Hur mycket jag än vill, så kan jag inte.

Precis när jag tror att jag ska klara av det, så sviker jag mig själv och låter bli.

Och det är inte bara mig själv som jag sårar, utan även alla de andra.

De som tror på mig.

Grodorna.

Jag vet inte vad som gör det så svårt egentligen.

Perfektion?

Allt måste vara perfekt innan jag tror att jag ska klara av det.

Fast perfekt blir det ju aldrig.

Och trots alla mina misstag ser jag ju det i deras ögon.

Hoppet.

"Kyss mig, rädda mig och låt mig bli din prins!"

Romance

Det är inte många dagar kvar tills jag kan åka hem.

Känns så skönt just nu.

Jag behöver det.

Dagen har annars varit bra.

Sol. Plugg. God middag ute med vänner och söta drinkar. Kärleksbekymmer och glädje.

Allt som gör livet.

Fast nu vill jag helst bara hem.

Värmen är här igen

Youth

Jag saknar skärgårdsbåtarna och middagarna på Norrskär.

Jag saknar sommaravslutningarna i lågstadiet.

Förväntningarna.

På sommaren.

När vi sprang barfota ner till bryggan för att hinna med innan pappa tog lillbåten till Vaxholm (han försökte alltid hinna köra utan att vi märkte, för annars hade vi bara tjatat till oss glass, och han hade inte kunnat säga nej)

Sommarminnet man skulle ha med sig till hösten när skolan började igen.

När pappa och Jacob fick för sig att ha upp "gammelgäddan" sent på kvällarna, och man hela tiden hoppades att de inte skulle få napp, för då visste man att det skulle bli fisk resten av veckan.

Övernattningarna på Mormors holme med Windyn.

När man fick sitta uppe nästan hur sent man ville.

Kojan som pappa byggde i trädet med tre stammar. Med stege som man kunde rulla upp.

Fågeläggen.

När vi sov över med Windyn i stan med farmor och farfar, och fick äta hur mycket grillad kyckling och dillchips som vi ville.

Teckningarna vi målade när vi väntade på våra köttbullar vid Fjäderholmarna.

När det var ljust och man försökte somna, men båtarna hördes och skrattmåsarna överröstade vågornas brus.

Hur fästingarna kliade.

Turerna till stan, och man visste att man skulle få den där tröjan man så gärna ville ha.

När man vaknade av solen i ögonen, och mamma och pappa läste DN och gjorde frukost ute på trappan. Lättnaden av att pappa inte behövde stressa till jobbet. Han satt kvar.

Dofterna av hav, salt, skog och tjära.

Rabarbern som vi hittade mitt uppe i skogen och som vi gjorde smulpaj med år efter år.

Farmors födelsedag, när de kom med båten och Jacob och jag spelade "Ja må hon leva" på bryggan. Alla på båten applåderade. Och farmor grät. Men jag förstod aldrig varför.

Allt var så lätt. Jag var trygg. Vi var trygga.

Inget spelade någon roll. Bara där och då. Och kanske en dag framåt.

I would love to be an American psycho

Igår såg jag en film som jag länge velat se.

Har liksom aldrig tagit mig tid, och eftersom den är så gammal har de flesta redan sett den.

Så där satt jag ensam i mörkret.

Och fascinerades.

CB är så galet snygg, att om han kom gående längs gatan hade jag nog. Inte vetat vart jag skulle bli av.

Alla har säkert någon gång haft en celebrity-crush. Jag kommer aldrig någonsin att byta ut min. Var så säkra.

Men det måste tilläggas.

Vanliga killar i vardagen ger så mycket mer. Det går aldrig att ersätta. Aldrig.

Så, killar.

Om ni någon gång tvekar när tjejen sitter och blir hypnotiserad av Brad Pitts mage eller Orlando Blooms lockar. Glöm inte att det är ni som sitter där.

Ni är utvalda.

Och dessutom sitter ju ni bänkade när Victorias Secret's Show börjar.

Men visst är det mycket bättre i verkligheten?

Cheek to cheek

Orkar inte mer.

Tappade upp ett hett bad, släckte ner och tände ett par ljus.

Satte "Lady in red" med Simply red på repeat i en timme.

Nästan pånyttfödd nu.

Orkar inte veta av mer av den här konkurrensen längre.

Det är konkurrens om betyg, om utseende, den finaste lägenheten. Och det är konkurrens om de snyggaste killarna.

Äh, jag berättar mer om konkurrens en annan dag.

Nu ska jag andas.

Halvlek

Omtumlande dagar passerar förbi.

Igår höll jag föredrag för 100 pers på tyska.

Jag förstår inte hur jag kunde göra det. Ni förstår inte.

För att slippa tänka mer på det stack jag och norskorna till ett Sportler-party efter att vi haft lite skön förkväll.

Hela idrottsområdet var omvandlat till ett festivalområde, bara för en kväll. Tusentals studenter, mattält och en DJ mitt på fotbollsplanen. Regnet öste ner, men vi dansade i leran som galna.

Precis som alla andra. Otrolig stämning.

Bra att vi var lediga idag så jag kunde ta sovmorgon till klockan 15.

Bakfyllan la sig för nån timme sen, jag kollar film och kladdkakan är färdig.

Om någon timme sätter jag väl igång med läsningen inför morgondagens prov.

Men det orkar jag inte tänka på just nu.

Take it away

Politiskt inkorrekt

Innan ni säger något. Jag vet, jag borde skämmas.

Att inte gå till vallokalen när man borde, och när man faktiskt FÅR, det är dåligt.

Nej, det är hemskt!

Det finns inte i min värld. Eller åtminstone, FANNS inte.

Fram tills idag.

Jag tänker inte gå och välja.

Det går bara utför med mig.

Jag mår nog inte så bra

Jag vet inte riktigt vad det är med mig just nu, men nåt är helknäppt.

Dagen har varit uppochner från början, och det är alldeles för sent för att sitta uppe och gråta till otillåtet nerladdade dramafilmer.

Men det är vad jag gör.

För det enda som jag tycks vilja göra, är saker som får mig att tänka på annat.

Det är bestämt att jag kommer hem över midsommar iallafall ;)

Och jag som inte trodde att jag skulle komma hem förrens till september!

Så nu vill jag bara att de här två veckorna ska gå, så att jag får ta en ledig helg utan ångest.

För hur märkligt det än låter, så är jag trött på all spänning, ovisshet och galenskap.

Jag vill ha trygghet, svensk sommar och bilresa nu!

Beroendeframkallande

Jag är beroende av att få;

• sol
• ha egna hästar som jag kan ägna hela mitt liv åt
• jogga i skogen
• ha underbara vänner
• äta choklad
• killen på näst översta raden
• ha min Ipod med mig överallt
• köpa Ben&Jerry's vilken tid på dygnet som jag vill
• åka med i Porschen och känna att jag lever
• sova hur länge jag vill
• dricka drinkar och dansa till 04 när jag känner för det

Det är lycka.

Ge mig det nu.

Will you be my bodyguard?

När jag vaknade imorse så kände jag det på mig.

Min intuition är ibland så rätt att jag får gåshud.

Jag förstod nämligen att det här skulle bli en riktigt, riktigt kass dag.

Mina riktigt kassa dagar är inte som andras kassa dagar.

Andra blir lite nere av att nåt går fel, men till kvällen är allt bortglömt och bara de träffar vänner eller gör något kul så mår de bättre igen.

Jag däremot får total black-out på livet. Orkar inte gå upp ur sängen. Vill inte laga mat. Kan inte ens le åt mina vänner. Allt jag gillat är inte kul längre. Stripigt hår. Jag kommer in i någon slags spinn, allt blir bara svart och jag vill bort. Sen mår jag illa och vill spy, käkar tabletter och tror att jag ska svimma. Vilket ibland händer.

Trots allt detta lyckades jag ta mig till skolan idag. På vägen dit kom jag att tänka på att den där ena gatan såg ut som en våldtäktsgata. En bil stod vid kanten med öppen baklucka, en sån där bil som nästan är en minibuss ni vet. Då rös jag. Hur ser en våldtäktsgata ut, och varför tänkte jag på det då?

Kunde nätt och jämnt ta mig in till toaletten mellan föreläsningarna.

Om två timmar har jag fyra timmars kemi-labb. Vi ska tydligen destillera rödvin och nåt mer.

Man får hoppas att jag inte känner för att lämna det här just nu, för isåfall ska jag nog ha livvakt med in på labben.

En livvakt, som är där bara för mig.

För att rädda mitt liv från mig själv.

Almost there

Jag känner mig tom.

Men vet inte varför.

Det är något som saknas.

Ändå verkar jag må bättre nu än vad jag någonsin mått i Giessen tidigare.

Typ.

Va fan.

Varför kan jag aldrig nöja mig med "nästan perfekt" tillvaro?

The game

Jag är som närmast dig, när du går bort från mig.

Du är som närmast mig, när jag går bort från dig.

Som två motpoler är vi.

När jag ser dig gå iväg blir jag galet förkrossad, men kommer du emot mig så ryggar jag vettskrämt tillbaka.

Jag vet, det är spelet. Det är spänning. Men jag orkar inte mer.

Hur ska vi någonsin kunna bli ett?

I do

Jag tror att jag har tillräckligt med bevis nu. Tror.

Han är snäll.

Inte som andra killar.

Så.

Nu ska jag satsa.

Det får bära eller brista. Och jag kommer aldrig att ångra att jag aldrig försökte.

(Är man inte beredd att riskera något för att vinna det man vill ha, så kommer man heller aldrig att lyckas.)