Efter mörker kommer ljusets själ flygande

Så.

Nu har jag fått ett tecken. Kanske inte det jag ville se. En kärleksförklaring.

En död. En bortglömd.

Gårdagen var händelserik på så många sätt.

Och hur mycket svart, kallt, svårt jag än fick känna så känns det annorlunda.

Än vad jag hade trott.

Det var något annat som skedde.

Något föddes inom mig, en ljusglimt, ett hopp om kärlek på alla plan. En underbar kväll.

Så även om jag rev ut mitt hjärta, råkade trampa på det och sedan gav det till den person som lagat det under hela förra året, men som nu inte ville ha det, så känns det inte så.

Det känns som att jag gjorde något modigt.

Som att det var något som behövdes.

Och nu när jag gjort det finns det så många andra möjligheter.

Det är en ny höst.

Det är en ny chans att påbörja något långvarigt. Något som håller.

Och det är ännu ett steg mot att uppfylla livets mening.

Att göra sin själ vackrare.

Men först ska jag sörja i 5 ½ timme och efter det är det Halloween.

Glöm dina bekymmer. Imorgon kommer nya.

Just nu är jag väldigt trött på mig själv.

Vissa saker har jag lyckats lösa.

Men så dyker något annat upp. Som tillochmed känns större.

Och jag fortsätter skjuta upp.

Och försöker ge skulden åt andra.

Mina inte alltför smickrande sidor har flyttat ut i ljuset.

Och det enda jag har lust med är att baka chokladkakor och lyssna på klassiskt.

Lösningen på alla problem?

Förändringar är bra, det har jag tidigare påpekat.

Men just nu vet jag inte om jag kan stå fast vid det.

På senaste tiden har små detaljer fått större och större inflytande över mitt liv.

Och det handlar mycket om inre obalans och yttre omständigheter hela tiden.

Jag vill inte styras av sådant längre.

Men vem vet, det kanske är något vi alla måste genomleva för att utvecklas?

Idag har jag iallafall kommit närmare en lösning och det känns underbart.

Geni vs. Dårskap

Jag vet att jag slits mellan storhet och vansinne.

Det är ständigt dessa följeslagare på min väg i livet.

Därför är det väl inte mer än rätt att jag fortsätter på den banan;

Nu när det är höst och jag är i Giessen så skulle det passa bättre med en sommar i Stockholm istället.

Men det är väl inte så svårt att fixa?

Om att våga lita på sin instinkt

Just nu vet jag inte riktigt.

Igår var jag säker. På det motsatta.

Nu lutar det åt andra hållet.

Försöker hålla fötterna på jorden, men ibland svävar jag och ibland är huvudet djupt nere i sanden.

Jag skulle behöva ett tecken.

Något som gjorde mig säker.

How to lose a guy's best girlfriend in 10 days

Ja, ni förstår läget.

Man vill alltid ha det man (nästan) inte kan få.

Ser man till förra inlägget så är det drömmar, materialistiska sådana, som inte alltid är så eftersträvansvärda.

Men frågan är om inte detta är snäppet värre.

Vem vill förstöra någon annans kärlek? För sin egen vinning.

Egotrippat.

Du vill inte ens erkänna att du är ens pyttelite svartsjuk. Men det är du.

När han kom springande ville du inte. Nu har han hittat någon, och du tänker förstöra det?

Skäms.

Vilja och mod är allt som krävs

Dagen har gått i djurens tecken.

Och jag har begär.

Efter att ha klappat sjuka hästar på kliniken bar det av till djuraffären där min vän fick en spontan impuls och köpte två möss med foder och bur och allt.

Fast han vet inte hur man tar hand om dem, så där kommer jag in.

Jag var nära att köpa en kanin, men jag klarade trycket för den här gången.

Direkt hemma surfade jag in och kollade djurannonser. Hundar, kaniner, hästar och sen spårade det ur med bilar och hästtrailers också.

Kollade youtube-filmer på min gamla häst hos hennes nuvarande ägare. Och fick en liten tår i ögat. Det blir inte bättre av att hon är till salu...

När jag kom in på stallplatser fick det nästan vara nog. Jag hittade det underbaraste lilla stallet, helt nyrenoverat med stora boxar, underbar utebana och torra hagar. Himlen för djurälskare!

Bara det att jag inte bor i Sverige längre. Och inte har någon häst (än) att ställa in i boxen...

Och när jag ändå var igång så kollade jag utrustning, täcken, och fortsatte till kläder för mig. Aldrig att jag kommer frysa en vinter till i stallet...här är det Kraft-underställ och Fjällrävenjackor som gäller i fortsättningen.

Sen kom jag på att jag måste ha nånstans att bo också, och valet föll på en liten nätt lgh i Norr Mälarstrand för 21 500 000 kr. Med en månadshyra på en sisådär 8500. Fast det blir en hel del flängande om hästarna står i Skåne...

Så när jag tänker efter så är det nog en gård jag ska leta efter. Där jag kan bygga min veterinärklinik. Och ett ridhus. Och ett stall med 20 boxar. Och en pool. Och sen kan man hålla tävlingar där, och då måste man ha en stor parkering. Och en trädallé. Och skog att rida i, med elljusspår. Och en hovslagarsmedja. Och stora gräshagar med mörkbruna staket. Och en skrittmaskin. Och ett flerbilsgarage. Och en maskinhall. Och en stor paddock med sand/filt-underlag. Och så huset. Med stort kök i svart, köksö och värmegolv. Sovrum och 2-3 toaletter. Jacuzzi. Hemmabio-rum med surroundljud och svarta lädersoffor. Klinkersgolv och ekpanel. Kristallkronor och Aga-spis. Rostfria vitvaror. Vardagsrum med Ägget-fåtöljer och öppen spis. Klint-lampor och tvättstuga med mycket plats.

Låter det som en dröm?

Det är det inte.

Jag vet bara inte hur jag ska få ihop det där livet. Det blir jobb eller familj. Kan man få allt här i livet?

Om visionerna finns där?

Om det finns risk att jag blir besviken?

Ja, det finns det.

Men det är en risk man får ta.

Det är de små tingens värld

Jag vill känna den där känslan igen.

När de gröna löven långsamt övergår i bleknande gulröd.

När eftermiddagssolen sänker sig ned över trädtopparna, men fortfarande har sin värme kvar att ge.

Att se ekorrens livliga lek i jakt på gömställen åt hans kopparröda svans.

Att kunna skratta åt de mest fåniga saker med sina vänner, att komma närmare med det som bara du och jag vet.

Den svala havsbrisen som river i mitt hår då vågorna guppar.

Med en sliten kaffekopp med rundade kanter, fylld av mjuk kaffe latte och ett stänk karamell och kanel kryper man upp i soffan och ser regnet ösa ner i stearinljusens sken.

När naturens liv sakta håller på att dö ut, och den murkna doften av förmultnande löv sprider sig med regndropparnas hastighet.

Ögonen som säger allt, som är försiktiga och modiga på samma gång, och som man bara vågar snegla på ibland.

När kanelbullsbaket inte längre tas på för stort allvar och mjölet hamnar i håret.

När småfåglarna brottas med sina smidiga vingar om de sista solrosfröna på nysnön.

Glädjen över att finnas till och bara vara.

Jag tror det kallas lycka.

Tvivlens timma

Hon sprang för sitt liv.

Hjärtat slog snabbare och snabbare och hon började känna sig yr.

Vad var det som höll på att hända med henne?

Fanns det ingen återvändo nu, utan var hon tvingad att stanna kvar i hans våld?

Flickan visste inte längre vad som var bra för henne, eller vad hon skulle hålla sig borta ifrån. Det blev en ond cirkel.

Kärlek var väl bra, eller?

Hon vågade inte lita på sin egen instinkt, men bestämde sig iallafall för en sak.

Hon skulle fortsätta springa.

Och där stod han med öppna armar och väntade.

Black thoughts

Glädjen över att vara tillbaka varade inte särskilt länge.

Nej, någonting hände kl 15.30 som fick allt att vända sig i magen.

Exakt vad, vet jag inte, men plötsligt var leendet utbytt mot mörka ögon och ihopbitna läppar.

Den som tror att tre timmars anatomiföreläsning utan paus, går att genomföra första gången på terminen, har misstagit sig rejält.

Så vi fick 5 minuter rast.

Fatta att jag inte pallar med sånt första veckan på en hösttermin.

Speciellt på en hösttermin.

Slängkyssar (som jag önskar att jag gett någon annan)

Till handling, kapten!

Första dagen på Uni igen.

Jag var fast besluten om att ändra mitt gamla beteende när jag satt på tåget hem för en månad sen.

Och när jag åter intog den regniga staden igår, så var jag faktiskt övertygad om att jag var en helt ny människa. Återuppstånden. Bättre upplaga.

Så var inte fallet.

Så fort jag fick en glimt av kursare, skolbyggnader och professorer sjönk modet, och gamla rutiner tog vid.

Fan.

Nu sitter jag här på soffan som vanligt och undrar hur det här kunde ske.

Fast när jag tänker efter så kanske det här ger mig chansen att verkligen ge mig en spark i baken och komma till handling?

En annan handling som ska utföras nu är den på Tegut om en halvtimme. Och den kommer iallafall att ske.

Emotionell resa

Och så var man här igen.

Trots att livet försöker ge en kalldusch åt min vardag, så lyckas det inte särskilt.

Hur mycket är förändrat? Hur mycket är som förr?

Den välbekanta doften som tar emot en innanför dörren.

Eller den hessiska dialekten som fyller luften i tågkupén.

Vad har hänt på stationen i Frankfurt? Inte behöver väl polisen stå med k-pist?

Dagen kantas av känslor.

Ett känsligt tema, det här.

Jag har ett distansförhållande.

Älskling fyller 28.

Tur att det finns distansförhållanden. Lycka till på matchen ikväll!

;)

Du kan komma hit, men inte längre. Mig kan du aldrig nå.

Jag vet vilket det största problemet är.

Konstigt nog har jag trott att sådana besvär löser sig med tiden.

Det gör de inte.

Det blir värre.

Därför är det med stor möda som jag blickar framåt nu.

Jag vet att jag måste ta itu med saker, och jag vet att det måste göras nu.

Men hur?

Ett tag trodde jag faktiskt att alla de där hokus-pokus-självhjälp-böckerna skulle kunna hjälpa mig.

Och nu står jag med en bokhög. Men inte ett steg närmare målet.

Tusentals människor har samma problem som jag. Det är en av dagens folkhälsosjukdomar, skulle jag vilja påstå.

En hjärnskrynklare skulle säkert hävda att jag redan är långt förbi steg ett, och inte i det närmaste är psykotisk, eftersom jag har "sjukdomsinsikt" och har accepterat att det är ett problem.

Men det spelar ingen roll.

Tills nästnästa måndag måste det här problemet vara puts väck.

Obefintligt.

Ja, det skulle helst ha varit borta igår.