Happy End

Jag älskar när sagor slutar lyckligt.

Även om jag vet att verkligheten inte alltid uppenbarar sig så.

Men filmerna, fantasierna, sagorna, alla måste vara lyckliga - så att vi människor får leva med hopp.

För när man står på kanten och väntar på att få vingar, eller kastas ner mot avgrunden, så är hoppet det enda som riktigt känns i kroppen. Det är det som är kvar tillsammans med adrenalinet som pumpar.

Och verkligheten är inte alltid som man tänkt sig.

Just därför är det så UNDERBART när livet visar att sagor kan bli verklighet.

Nu ska jag gå och avgifta mig. Adrenalinet måste lämna kroppen.

Och jag lämnar Tyskland.

Painkiller

Sjukdom och smärta går inte att förutse.

Det kan dyka upp när man minst anar det, och när det är som mest opassligt.

Därför gäller det att vara beredd på allt.

Och att veta hur man ska lindra det värsta.

Men ibland hjälper inte ens de bästa mirakelkurerna.

Vad gör man då?

Läsa tankar

När hon tänkte efter spelade det ingen roll vad de andra tyckte.

Det hade det inte gjort på mycket länge.

Livet hon valde att leva var hennes.

Där hon känner sig trygg kommer hon också att stanna.

Men än så länge levde hon livet som om något fattades.

Om hon bara kunde inse att hon redan hade allt.

Missing target

Så mycket jag saknar just nu.

Jag kan väl få en kram?

Trötthetsmekanismer

När orken tar slut är det inte alltid så lätt att veta var man kan hämta energi.

Några tar till sötsaker, och det hjälper ju för stunden - men sedan blir det egentligen ännu sämre.

Andra lägger sig på soffan och intalar sig själva att de bara behöver vila lite till.

Och vissa hämtar kraft ur aktivitet och rörelse.

Men när man är själsligt trött?

När hjärnan inte orkar mer?

Kanske är det så att kroppens och hjärnans trötthetsmekanismer hänger ihop.

Trött kropp behöver inte betyda trött hjärna, men det kan vara så ibland.

Det som jag behöver nu, är en lång vila. En massage, en själslig resa och en solstol.

För kropp OCH själ.

Saviour

Kanske kan glass rädda världen ändå?

Iallafall min kväll.

Och det räcker för stunden.

Nyckeln till livet

Någon gång i livet står man vid ett vägskäl.

Vad många inte vet är att man kan välja lyckan. De söker och söker, färdas över jorden och hittar aldrig det de helst vill åt.

När de ligger på sina dödsbäddar, kan inte barnen och barnbarnen förstå varför de gamla tar döden med ro. Hittades någonsin det som söktes, lyckan?

Men de som står inför döden, har funnit ro i det som är. Och förundrade ligger de äldre där och inser något, något som de önskat att de insett decennier tidigare.

Att lyckan finns inom oss.

Hb

Gäsp.

Okontrollerad trötthet. Efter ett antal sökningar på Internet (började smått tro att jag var aningens hypokondrisk) fick jag fram några gångbara hypoteser.

Järnbrist kanske? Mina slemhinnor ser väl bleka ut? Hm, hur mycket kött äter jag? Inte så mycket.

Käka järntabletter? Nej, kolla upp blodvärden först.

Tills dess.

Trött.

Själsfrände

En bild pappa skickade till mig för några dagar sen, och som det ser ut ligger den lilla skönheten förtöjd vid Strömkajen.

Som tur är får jag inte galen hemlängtan, utan gläder mig åt att jag faktiskt kommer att stå där på kajen om bara 12 dagar!

Det är ju inte klokt!

Long time ago?

Mardrömsstart.

Tänk dig att få veta att en bomb ligger nergrävd utanför ditt hus.

Det känns overkligt och lite som Grey's Anatomy-avsnittet där Meredith står och håller i en bomb i en mans kropp.

Overkligt.

Att sen se värsta Hollywoodmodellen sätta sig i samma buss som dig, hoppa av vid samma hållplats och gå de 500 meter framför dig dit du också ska, innan du kommer på vem det är.

Nån Hollywood-kändis är han inte, men snygg nog att vara det, och det tog mer än en halvtimme för mig att komma på att jag redan mött honom tidigare. Är inte minnet skadat då?

Eller så lägger jag helt enkelt inga män på minnet längre.

Skogstur

Väckte ett stackars rådjur på min kvällsjogging.

Fladdermössen var däremot redan vakna.

Smile!

Efter en lång och spännande väntan igår fick jag till slut se det jag väntat på.

Ett leende som aldrig ville ta slut.

Någon speciell

Havet kallar

Längtar efter hav.

Kanske ska kolla bikinis imorrn?

Tråkiga nyheter

Något som är viktigt, men som många underskattar, är vikten av god planering.

Elitidrottsmän vet det, forskare har stenkoll på det och för ensamma mammor är det en fråga om överlevnadsstrategi.

Varför finns det då så många som undviker detta? Och speciellt i akademikervärlden tycker man att det borde vara lag på att föra en god planering av sitt arbete/sina studier/sin forskning. Tydligen inte.

Det är inte första gången under mitt liv som jag drabbas av att någon annan fört en dålig, eller ska vi säga, obefintlig planering.

Men det här tar priset!

Det är synd, för automatiskt får jag uppfattningen att tyskar, som på utsidan ser ut att ha allt under kontroll, i själva verket har den mest oorganiserade universitetsvärlden jag någonsin skådat.

Snälla, säg mig att jag har fel.

Adrenalinshot någon?

När tröttheten slår till, sätter improvisationen in.

Uppgifter kan lösas på de mest påhittiga sätt, och ibland kanske tillochmed hjärnan tänker effektivare när ögonlocken hänger?

Bort med onödiga tankar liksom, fram med det viktiga budskapet bara.

Kanske är det en överlevnadsprincip som bor kvar i oss, för att rädda det som räddas kan.

De sabeltandade tigrarna är sedan länge borta, men de har ersatts av något mycket farligare.

Morbus stressisimus konstantii.

Jag hade t.ex inte tackat nej.

Star quality

Det här med att hänga kvar i det förflutna.

Något som alla verkar göra, utan att fundera så mycket över det.

Ofta är det goda minnen, tillfällen man saknar, personer man önskar att man behandlat annorlunda, saker man ångrar.

Och man tänker, funderar, önskar sig tillbaka till då.

Varför tog man inte tillvara på de underbara tillfällena, varför njöt man inte i nuet?

Hur kommer det sig att människan ser framåt och bakåt, men aldrig befinner sig i nutid?

I helgen har jag tänkt tillbaka på en speciell tid, då det enda som bekymrade mig var vad jag skulle ha på mig på nästa fest. Om jag skulle köpa Raybans eller Prada. Dricka Malibu med Sprite eller Champagne. Hur jag skulle orka med ytterligare en helkväll ute efter 3 fester på raken.

Livet var kanske en lek, ansvar tog någon annan. Fast egentligen inte, hade något hänt så var det ju bara jag som kunde stå till svars. Året då jag släppte kontrollen.

Men sen kom allvaret igen. Och sedan dess har perfektionisten i mig hittat tillbaka. Ansvaret gjorde att vuxenvärlden närmade sig alltför snabbt.

Nu önskar jag inget hellre än att släppa kontrollen, leva lite i glamour och strålkastarglans och kanske dejta en kändis.

Haha.

Det är klart att jag har vuxit sedan dess, sett världen på ett nytt sätt och värdesätter annat än vilda fester.

Men jag saknar den sorts frihet som kommer med allt det där.

Kanske får jag någon gång uppleva det igen.

Johnny Walker Eyes

Både värmen och fotbollen börjar stiga mig åt huvudet.

Tyskland tog sig vidare till semi idag, och det blev också klart att de möter Spanien på onsdag...

Jag kommer inte klara av att se spanjorerna gråta, och att befinna sig i ett land som går i sorg är inte heller att föredra.

Jag vill ju bara göra kaffe åt någon på morgonen.

High pressure

Termometern visar 37 grader och musiken dunkar i min mp3-spelare.

Ännu ett Biokemi-prov bestått.

Dessutom klart att jag åker hem till Sthlm i slutet av månaden.

Det är svårt att inte älska nuet.

Även om det är jobbigt att leva ibland, så är jag fri och älskad.

Fler roliga fester är på gång, och om mindre än en timme sitter jag på en bar och dricker drinkar för 45 kr.

Det här inlägget skulle egentligen handla om höstens mode, men som ni förstår känns det lite överflödigt i värmen...

Vad jag kan avslöja, är att päls kommer stort i vinter.

Något jag inte kan relatera till nu dock... ;)

För att klara livhanken

Har suttit uppe med protokollskrivning.

Dagen går i biokemins tecken, och för tillfället skulle jag kunna spy på dessa märkliga cykler och strukturformler.

En väteatom hit eller dit? Ett streck upp eller ner? Enzym- eller hormonpåverkan?

Jaja, funktionen är viktig, och jag förstår att grunden ska byggas på.

Men hur hade det varit om man hade fått lite hjälp? Lite instruktion?

Ett sätt att lära ut i Tyskland, är nämligen att inte lära ut alls.

Då lär sig studenterna bättre.

Jaså?

Hört talas om gamla protokoll, fusk och olagliga metoder?

I'll never love again. You left me speechless.