Jag är som närmast dig, när du går bort från mig.
Du är som närmast mig, när jag går bort från dig.
Som två motpoler är vi.
När jag ser dig gå iväg blir jag galet förkrossad, men kommer du emot mig så ryggar jag vettskrämt tillbaka.
Jag vet, det är spelet. Det är spänning. Men jag orkar inte mer.
Hur ska vi någonsin kunna bli ett?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar