Naturliga instinkter

En god vän sa en gång att man måste lära sig att styra sina känslor, och kunna hålla isär "kärlek som håller för evigt" och "förblindande kärlekskänslor som varar en natt".

Det är lätt att tro att det är äkta kärlek när fjärilarna flyger runt och du befinner dig i något slags rosa dus.

På ett konstigt sätt har jag gått runt hela livet och trott att det sistnämnda var "det riktiga".

För det senaste 1 ½ året har jag gått runt i ett skimrande rosa hav och inte hittat ut. "Så här ska det kännas" tänkte jag, och fortsatte på den vägen.

"Men det där lägger sig efter några månader tillsammans", sa min vän.

Och han har rätt.

För att kunna leva tillsammans en längre tid, krävs det förvisso kompromissande från bådas sidor, men också att man har liknande värderingar om livet, redan från början. För att det ska funka.

Så en perfektionist som jag passar helt enkelt inte ihop med någon som äter salladen med fingrarna. Eller spelar i ett rockband. Eller backpackar jorden runt utan en säker sovplats för natten. Eller avskyr djur.

Klart kan jag kompromissa med en hel del saker, men det finns också grejer som jag aldrig skulle kompromissa med. Man får inte glömma bort sig själv i det hela, vilket jag gärna gör när jag är mitt uppe i en kärlekshistoria.

Fast vad är det som gör att man faller för människor som kanske inte alls passar in i det livet man lever, eller i den situationen man befinner sig i för tillfället?

Min första tanke är att det handlar om flykt. Verklighetsflykt om du vill, men kanske också en flykt från sig själv litegrann.

Upptäckandet, nya spännande insikter, att andra världar öppnar sig. Kanske är det ett sätt för naturen att få oss intresserade av nya saker, att hålla oss nyfikna?

Men det är också ett sätt att få oss distraherade. Avgränsade från verkligheten. Och det kan ju inte vara något bra i naturens värld? Det finns viktigare saker än att springa runt och skutta på några små rosa moln, eller?

Fast.

Det var nog inte naturens tanke att vi skulle starta krig, uppfinna klockor, gå i skolor och använda pengar att köpa mat för...

De här rosa molnen kanske är skapade för att mänskligheten ska leva vidare. För att du och jag ska tycka om varandra, vilja vara med varandra. De är kanske där av ett syfte som vi inte förstår.

En del säger att det inte finns en person som du är attraherad av på det här skimrande sättet, och som samtidigt är den du kommer bilda familj med och leva resten av livet med.

I manliga magasin beskriver de; "tjejen du vill ligga med" och "kvinnan till dina barn" som två helt olika personer, som inte går att hitta i en och samma människa. Helt av den enkla förklaringen att du blir attraherad av dem på olika sätt. Att man har en bild av hur partnern ska vara, och en bild av hur "engångsragget" ser ut.

Och det stämmer nog.

Under en del av sitt liv letar man efter den ena, under resten av sitt liv vill man ha den andra.

Det skulle också förklara mina rosa moln. Det skulle förklara en hel del faktiskt.

Men ändå så försöker mitt undermedvetna skapa en bild av att de här korta bekantskaperna är de samma som står vid min sida om 20 år. Utan att jag vill det.

Kanske är de kvinnliga hormonerna som spökar.

Ju mer vi lär oss av kroppens och naturens naturliga beteende, desto bättre kommer vi att förstå oss själva och varför vi handlar som vi gör.

För i grund och botten är vi alla djur, med delvis primitiva instinkter som lever kvar. De sitter i vårt genom och kommer nog aldrig helt att suddas ut.

Därför spanar jag kanske efter backpackern, trånar efter rockartisten och övertalar mig själv att de är alldeles rätt för mig.

Precis som domherren jagar sin hona mellan trädens grenar längtar vi efter att jaga och bli jagade.

Det är naturens mysterium.