Sitter och läser om ett av våra viktigaste sinnesorgan.
Det är helt tyst.
Ögat är det första jag ser hos en medmänniska. Är de snälla, vackra, arga?
Och vackra ögon glömmer jag aldrig. Det är därför jag har svårt att gå vidare nu.
Så jag tänker, om jag bara får se dig en sista gång. Det räcker just nu.
För det är lättare att se bakåt på det man en gång haft på sin näthinna, än föreställa sig det man en gång kommer att se.
Men det hjälper oss ju inte att utvecklas, eller hur?
Så jag blickar framåt.
Mot ett framtida möte där vi möts i samförstånd.
I'll never be the same, if we ever meet again.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar