Hade helt glömt hur skönt det faktiskt kan vara att ha hela lägenheten för sig själv.
Spela musik hur högt man vill och bara göra exakt det man vill.
Två år i kollektiv har satt sina spår, visst är det fint med gemenskapen och så, men nu vill jag hellre ha den där ensamma tvåan jag brukade hata.
Är inte livet förundrande?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar