Hela sommaren har i princip gått förbi och nu är det Oslo igen.
Det har varit den bästa sommaren på väldigt länge, men det har också, i många avseenden, varit en av de jobbigaste.
Gemensam nämnare för allt är att den oavsett har gått fort. För fort.
Tro, hopp, kärlek, hat, rädsla, tårar, sömnlösa nätter, urtidiga morgnar, viktnedgång, tågresor, stress, ensamtid, middagar med vänner, sol, drinkar och bad. Och hästar. Kanske den viktigaste aspekten.
Det är så nära nu.
Och nu är det mer förvirring än någonsin.
Kanske syns det inte så mycket utanpå. Men rummet avslöjar något. Resväskor fortfarande ouppackade och ett skrivbord överfullt, omöjligt att sitta vid. När man har varit snart 2 veckor i landet.
Halvdan planering inför hösten. Men det ska gå, även om allt känns ganska omöjligt ibland.
För om sommaren har varit upp och ned, så är det precis så livet är. Utan motgång hade det knappt varit värt framgångarna som följer.
Men vad är det egentligen jag vill? Hela livet har jag gått och varit så säker, så säker på yrke och inriktning. Och i sommar blev det ännu mer tydligt. Även på den andra biten.
Men så kom Oslo. Och fuckade upp bit nummer 2. Eller är det bara något som jag inbillar mig? Så blev det osäkert på den fronten igen. Tack så mycket kära Oslo.
Nu vill jag verkligen vara kvar. Not.
För är det något som Sverige gjorde klart för mig i sommar, så är det detta.
Jag vill hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar