Happy New Year!

Det är nystart.

Lycka.

Förväntningarna hänger i luften, och nu känner jag det på mig.

2010 kommer att bli det bästa året hittills.

Har ni några nyårslöften?

Jag brukar inte vara säker på vad jag ska lova förrän klockorna ringt in det nya året och raketsmällarna tystnat.

Vi får väl se hur det går ikväll.

[Lev nu för allt du är värd, det är ögonblicken som räknas]

Öde

Är vissa saker menade att hända? Finns det ett öde?

Jag vet inte om jag vill veta.

Mina drömmar är nog bättre.

Fast jag hoppas inte det.

Yesterday

Det nya året närmar sig med stormsteg.

Och jag känner dag för dag att jag skjuter upp saker som jag inte borde.

Tråkiga saker skjuts på framtiden.

Men är det verkligen en god idé?

Vill man inte börja det nya året på nytt? Som en nystart i livet, för livet?

Ingen vill vara fast i gamla spår, fast i dåtiden.

Försök slita dig loss.

Segraren står ensam

"Alla människor är olika, och rätten att vara det bör de utnyttja fullt ut"

Endast tomten är vaken

Pallar inte skriva nåt särskilt.

Underbart händelserik dag, med ödle-op och söta valpar. Bland annat.

Nu: slutkörd.

Ser framemot en lång sovmorgon imorgon (läs idag) och en kärleksfull dag.

Hoppas ni varit snälla i år!

Läroverk

Idag har det känts meningsfullt.

Jag har gjort något för världen. Och jag har lärt.

Observerat, frågat, lyssnat och tänkt efter.

Det är just så man lär sig.

Kanyl sätter man i V. cephalica och inget annat. Vissa blodprov ska vändas, andra inte. Hundar som ätit choklad ska ha kol och katters blodtryck ligger normalt runt 150 systoliskt.

Och hundar som precis blivit opererade för njursten gråter hejdlöst.

Imorgon är det nya tag och det blir förhoppningsvis en lika lärorik dag.

Julen är här

Långa ögonkast

Fuck you!

Precis kommit hem från en underbar dag på Frankfurts årliga hästtävlingar som hålls i December.

Helvetet dimper ner i brevlådan och gör allt för att förstöra den fina dagen. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

Ok, jag har gråtit så nu får jag väl skratta åt det.

Hoppas bara att det är min ork som tagit slut och inget allvarligt som hänt med mitt psyke...

Låt det snöa

This is what good luck feels like.

Destination unknown

Dagen före känns alltid speciell.

En slags tomhet slår över mig. Tystnaden känns oändlig.

Och ångesten sätter in.

Hela dagen måste ägnas åt att lugna ner, inspirera, stärka, inge hopp och att slappna av.

Som om man står inför en avgrund, ett mörker, något okänt.

Det är påfrestande att inte kunna se ljuset i tunneln.

Att ge sig ut på okänt vatten utan att använda kompassen, som du vet att du packade ner.

Jag hade gärna varit utan det, men imorgon vet jag.

Imorgon vet jag om jag verkligen lever.

Attitude

"Let us rise up and be thankful, for if we didn't learn a lot today, at least we learned a little, and if we didn't learn a little, at least we didn't get sick, and if we got sick, at least we didn't die; so, let us all be thankful"

Buddha

Luciamorgon

Sikta mot stjärnorna. Igen!

Jag vet vad som var felet!!

Här sitter jag och har stora, underbara mål gällande mitt yrkesliv. Karriär och lycka har gått hand i hand i mina tankar så länge jag kan minnas.

Här har man kämpat och fokuserat, strävat och offrat.

Kärlek och värme har fått stå åt sidan. Vilket har fått till följd att jag inte värdesatt dessa fantastiska ting tillräckligt.

Vi är alla värda det bästa som finns. Och jag tänker inte nöja mig med mindre.

Jag tänker sikta mot stjärnorna och aldrig gå med på något som inte är gott nog för mig.

Då till något som jag trots allt följt, men det sista året verkar ha glömt bort totalt:

"Hellre singel och lycklig tills jag hittar den rätta, än fast i ett olyckligt förhållande på grund av rädsla för ensamhet!"

Kindergarten?

Bad mood.

Det är verkligen inget dagis det här.

Och jag vet inte vem jag ska vara mest förbannad på.

Mig själv som inte kan stå upp för mig, eller tjejen som skäller ut mig utan anledning inför hela klassen under pågående föreläsning?

Tur att jag har underbara vänner som kan stå upp för mig när jag inte har modet (eller förståndet) att gå till handling.

Den där självbevarelsedriften har jag alltid saknat, och jag borde nog allt ta en funderare på varför jag hellre låter folk behandla mig hursomhelst, än att jag står upp för vad som verkligen är rätt och på så sätt bekräftar min rätt att också beträda den här jorden.

Du hast mich versteckt!

Efter en lång dag (har inte gått och lagt mig än) så borde man tänka igenom allt man varit med om.

Man borde reflektera över vad man lärt sig, och försöka minnas de bra sakerna.

Ta med sig det bästa till morgondagen, och inte göra om samma misstag som igår.

Det bästa idag var:

• min spontana middag med god vän. Det bestämdes på fem minuter men ändå en av de bästa middagar jag haft
• att få lite skit under naglarna och de underbara hästpussarna. Och att få se lamaungen resa sig och gå runt ;)
• nytvättat hår, älskar känslan
• myskväll till ett på natten med älsklingschoklad och filmer och favoritvän
• mina felsägningar på tyska, vi har ont i magen av alla kommentarer

En bra dag helt enkelt (vi nämner inte det negativa, för det är inte utvecklande du vet)

Kom hit!

Allt handlar om hår.

Ljust fluffigt hår som är långt i nacken.

Stop & Stare

Jag har något stort på gång.

Det har tagit lång tid att inse hur jag ska lösa vissa saker. Trodde visst att man genom att ignorera sina känslor och skjuta sina tankar åt sidan kunde uträtta stordåd.

Så fel jag hade.

Det är december. Det är tid för gemenskap. Att sätta sig själv åt sidan och lyfta fram dem som behöver det är rätt väg att gå.

Och dagens lärdom:

Be aldrig om ursäkt för att du älskar

We are the hero of our own story

Life is not about how many breaths you take, but rather how many moments that take your breath away.

Mullbärssilke

En skön söndag.

Det är redan 2:a Advent, och jag funderar på vart tiden tar vägen.

Veckorna passerar, men jag gillar läget och har ovanligt mycket flow just nu.

De senaste kvällarna har spenderats med vänner, bakning och Malibu-drinkar.

Fester, mysiga hemmakvällar med film och galet frosseri, och glühweinspimplande i mörka gränder.

Eller studerande av möss klockan 3 på natten som springer runt i hjul och hänger uppochner i sönderbitna klätterställningar.

Som pricken över i:et tänkte jag skämma bort mig själv och min muskelvärkande träningsnarkoman-kropp med några silkeslena under (!).

Jag har beställt trosor i mullbärssilke, linnen i siden och kuddar i sammet från självaste Sonia Rykiel ;)

Nåja, det innebar också att jag för första gången på säkert 10 år handlar något på H&M.

Men det förtar ingen glädje, jag ser framemot en underbart skön jul med min nya kropp haha.

Rhythm of my heart

It's beating like a drum.

Jag vet inte hur länge jag står ut med det här.

Det är ju delvis mitt fel, men hur flyr man från någon som man tvingas träffa varje dag?

När ens hjärta slår dubbelslag när han hostar till, eller när man knappt kan andas för att han har armen tätt intill din?

Ändå vet du att det är omöjligt.

Hoppet är det sista som kommer att överge mig, och ändå hatar jag det.

På tal om annat.

Kan inte sluta höra på låten som jag hörde i morse på radion. Den är gammal, jag vet, och jag har hört den tidigare, men aldrig riktigt vetat vad den hette. Rösten känner jag väl igen. Så nu har jag fått ro i sinnet, för den är i säkert förvar på min dator.

Kollade en av videorna på youtube, och slogs av att gamle Rod faktiskt var lite het. Trots sin ålder. Med förskräckelse insåg jag sekunden senare att han liknade en gammal anatomiprofessor vi hade första terminen...så jag äcklades och min förälskelse gick över lika snabbt som den kom.

Och tur är väl det.

Where the ocean meets the sky I'll be sailing.

Are you happy? Fine, then I'm happy too.

Om man känner att vissa delar i ens liv inte klaffar till 100 procent så finns det mycket man kan göra.

Jag testar just nu distraktions-principen.

Det funkar faktiskt bättre än förväntat.

Man letar upp ett nytt intresse och sysselsätter sig med det. Helst 24/7.

Men det är svårt att omsätta i praktiken. Jag kör varannan dag istället.

Och det är lagom. Jag känner inte den där tomheten lika mycket längre.

Fast riktigt över kullen har jag inte riktigt hittat.

Får se hur det känns imorgon.

December sunshine

Vet ni.

Det är inte så hemskt ändå.

Det här som kallas livet.

Man får ta tillvara på de goda stunderna.

Och de lyckliga.

Och sedan hålla tummarna för allt annat.

Koppen har jag, nu fattas bara...

Förresten.

Jag har kommit på den ultimata lösningen för att råda bot på mina ensamhetskänslor.

En kanin ska inhandlas.

Exakt när kan jag inte säga nu, det blir efter jul någon gång.

Om jag gör det före mina examensprov i mars/april, eller som en liten bonus efteråt får vi se.

Hursomhelst har jag något underbart att se framemot.

Det slår gnistor om oss

Motivation, ingivelse, påverkan, skaparanda, gnista, sporre, hänryckning och impuls.

De är alla synonymer med inspiration.

Vilket jag har haft fullt av idag.

Pluggandet har driv, matlagningen fungerar även den, mitt mest långsiktiga mål har fått eld i sin spis och musklerna längtar efter att få spännas igen, dagens kraftansamling till trots.

Jag har upptäckt så mycket spännande, kan inte vänta tills jag har fått pröva ut allt. Mina visioner växer sig allt starkare och mina delmål är närmare än vad jag nog kan förstå.

Och allt det är viktigt för utveckling.

Hoppets lilla lykta är tänd igen ;)

Vill du verkligen fly?

River flows in you

Dagen har jag ägnat för mig själv.

Själsligt upptäckande och bevarande kanske man skulle kunna kalla det.

Det är inte ofta som jag stannar upp och reflekterar, måste definitivt bli bättre på sådant.

Speciellt när man har det stressigt är det viktigt att komma ihåg vem man är.

Och att veta att det man finner vid regnbågens slut, redan finns här och nu.

Vinster är inte vinster, utan tillfälligheter.

Motgång är inte motgång, utan en chans att stanna upp, börja om och nå högre mål.

Dra lärdom av sådant som du möter på vägen.

Och kom ihåg, här och nu är det som räknas i det långa loppet.

My stomach turned itself inside out

You cannot miss anything you never had

Det här med träning.

Det finns två sidor. En bra och en dålig.

1. Positivt: Man blir starkare. Man utvecklas till det bättre. Endorfinerna börjar åka berg-och-dalbana vilket för till lyckokänslor. Hjärtat slår bättre. Man känner sig fit. Starkare psyke.

2. Negativt: Muskelvärk, fysisk smärta. Början är tuff, finns risk att man tappar motivation. Svett där den inte borde vara ;) Ensamhet fast du är omringad av människor. Du måste vänta på din tur, och vem vet hur lång den väntan kan bli?

Vad jag precis har beskrivit kan inte bara tillämpas på fysisk aktivitet, träning på gym osv.

I emotionella situationer sker det efter liknande mönster. För att kunna ha ett förhållande med någon annan krävs engagemang. Tillit. Hängivenhet och vilja att ge av sig själv.

Att våga släppa någon nära är inte det lättaste, även fast man vill.

Och för att komma dit behöver man träning. Det positiva är att man går starkare ur erfarenheterna man är med om. Man lär sig tackla problem, och när det väl funkar flyger man fram på moln.

Men det finns en mörk sida också. Den sidan du måste ta dig förbi för att kunna vinna. När smärtan känns olidlig och du undrar vad man egentligen har hjärtan till. Då är hjärtat brustet, du måste resa dig upp igen och fortsätta försöka. Tills det blir rätt. När du hittar den rätta, så känner du det. Och hur länge ska man behöva vänta på sådant?

Det är ingen väntan. Det är inget letande.

Allt finns där inne. När man kan se in, och samtidigt le, då kommer din soulmate att hitta dig.

Och jag har inte bråttom. Tvärtom.

Det finns andra som vill skydda mitt hjärta

Vad hade jag att vara nervös för?

Det var ju jättekul!

Längtar redan tills nästa gång jag ska dit, vilket är imorgon ;)

Har fått ett eget träningsschema med tre faser; fas 1 är 12 veckor, fas 2 är 8 veckor och sista fasen är 4 veckor. Intensiteten ökar för varje fas, vilket min muskelmassa förhoppningsvis också gör haha. Träningspassen är på ca 1,5-2 timmar per gång.

Strålande sol idag, och fast jag fick hålla extra hårt i mitt hjärta på präppen idag så känns allt lugnt. Det kunde varit värre liksom...Men Emilie, du gör mig rörd!

Det är inte ofta människor bryr sig om annat än sig själva, men jag har sett så mycket annat idag. Kärlek åt våra medmänniskor!

Peppning

Sitter och laddar upp inför första träningen med PT.

Det kommer bli kul, men är lite nervös ändå.

Fast hur annorlunda kan det vara jämfört med svenska gym?

Mycket, om man ser till allt annat här i Tyskland. Att ta betalt för att duscha är väl i kraftigaste laget? Men det gör de tydligen.

För 5 Euro per månad får man dessutom dricka så mycket man vill av deras konstiga sk. energidrycker.

Tror jag håller mig till det hederliga kranvattnet, och skulle det bli för enspårigt och för mycket testosteron på det där gymmet får jag väl återgå helhjärtat till löpspåret i skogen.

Vilket jag ändå planerar fortsätta med.

Om några timmar vet vi säkert.

Organ Donor

Fast jag inte borde. Trots att det tär sönder mig inifrån. Jag försöker vara stark. Fastän det gör så fruktansvärt ont.

Så kan jag inte sluta sakna dig.

Inte än.

Jag har haft en underbar söndag.

En underbar helg. Och den får gärna fortsätta.

Tror att jag har kurerat mig tillräckligt med pizzabak, shopping, Grey's, jogging i strålande sol, söta pojkar, sen söndagsbrunch med älsklingskaffe och Bellinidrinkar.

Så jag är redo inför veckans strapatser.

Fast nu ska jag ta ett varmt bubbelbad och tänka igenom mina drömmar.

Kommer tillbaka som nyuppstånden imorgon då.

Honey Bourbon och Twinkie Cosmo

Jag lever i en fantasivärld.

Det växer dumlekolor på träden och luften doftar sockervadd.

Ibland vill jag bara flytta till San Francisco, och då gör jag det.

Mina vänner är en söt leopardunge med gigantiska ögon och en rosa flamingo som bara vill dricka Cosmos på trendiga barer.

Vi brukar spana på det stiliga lejonet med fluffig man och dansa på stränderna längs Miamis art deco-distrikt.

Ibland kastar sig en jordgubbslavin över oss och vi drunknar nästan. Men då slukas bergen upp av en sjukhusparkering och flyter ut i oceanen.

Att kyssas är underbart här. På vintern smakar det kummin och kanel blandat med några vaniljdrömmar. Under sommaren är det sött och sprudligt med coca colasmak.

När man vill ha kul åker man på regnbågarna till en plats ovan molnen. Där får man gratis klubbor med smak av hopp.

Olika sorters godis regnar ner när det är dåligt väder, så det blir inte alls så blött. Fast vissa dagar kommer kolasås rinnande längs gatorna och då kan det bli lite svårt att inte spolas med.

Jag känner stjärnorna explodera runt omkring mig när jag dricker kärlek.

På kvällarna sitter vi någonstans och tittar på havet. Honey Bourbon och Twinkie Cosmo ropar på mig att vi ska till Copacabana inatt, så det är bäst att jag ger mig av! Ses!

Vad som betyder något

Lycka för mig är:

• Vänner (som bara behöver vara för att få mig på rätt humör)
• Soligt väder, blå himmel och klar luft
• När jag och människorna runt omkring mig är friska och mår bra
• Hästar. Djur överhuvudtaget
• En het kaffe latté på något mysigt café
• att besöka nya platser, resa världen runt och upptäcka
• att få vara den jag verkligen är, mig själv, i alla situationer
• att få ta en lång sovmorgon och vakna upp till mina drömmar
• Musik. I de flesta former ;)
• att få baka, laga nya maträtter. Bakning är en passion
• att få studera det jag alltid önskat, och veta att det kommer att leda till världens bästa jobb
• en lång ridtur i skogen eller en snabb galopp längs stranden
• drömmar om framtiden
• att dela ett gott skratt med de jag tycker om
• att känna medkänsla
• en lyckad utekväll med sprudlande vin och glänsande ögon
• att segla i den svenska skärgården eller att stå vid rodret på en snabb motorbåt
• att få känna en mjuk hästmule mot min kind
• koltrastkvitter en tidig sommarmorgon

När hjärtat slår tystare får man bara lyssna bättre

Let me understand

Jag är så trött.

Det blev en lång natt.

Känner mig tom. Som om något försvunnit.

Det är väl inte hoppet som har lämnat mig?

För då är det verkligen kört.

Dance in the dark

I 've got a feeling...

..that tonight's gonna be a good night!

Rödvinet är snart uppdrucket, sorgearbetet överstökat och nu väntar äventyr!

Först dusch, sen kakbak med bästis och sen iväg på jobb (testatparty för ettorna).

Går av vid halv ett, så sen kommer jag rocka stället.

Och visa honom vad han missar...

Tror ni att rödvinet läker mina huggsår i hjärtat?

Oavsett, alla härliga män jag lärt känna idag (och de som väntar) kommer definitivt att göra det lättare.

Soldier down

Moments like this will bring you down.

Moments like this will make you strong.

If it don't kill you, it makes you strong.

If it don't kill you, it makes you strong.

If it don't kill you, it makes you strong.

If it don't kill you, it makes you strong.

Soldier down.

Att aldrig acceptera en 2:a

Kvällen avslutas med romantik

Efter en tuff vecka förtjänar man en ledig helg.

Jag har inte orkat göra någonting idag, bortsett från att baka scones till frukost kl 15.

Imorgon är det skola igen, så nu tänkte jag koppla av med favoritserien Grey's och lite dillchips.

Jag bara älskar McDreamy. Allt han rör vid är att dö för, så just nu är han den enda mannen i mitt liv.

Förresten, den som inför dillchips i Tyskland kommer att bli galet rik (jag lovar att bara ta 20% för idén)

Öl bedeutet Bier. Und ost ist wahrscheinlich Käse.

Svenska köttbullar med lingonsylt. Princesstårta.

Har spenderat dagen på IKEA i Frankfurt, och det var precis vad jag behövde.

Har tillochmed fått lite julstämning och köpt med mig pepparkaksdeg.

Nu fattas bara julmusiken och julstjärnan i fönstret så är vi igång.

Och tiden går så snabbt. Redan varit här halva tiden, bara 5 veckor kvar till Sverige.

Jag längtar.

Våga

Alla kan allt. Det är bara att tro på sig själv.

Och att ha lite attityd för fan.

Are we having the time of our lives or what?!?

Den här gången var det jag som visade vägen.

Hur blodet rusar genom kroppens artärer de där långa sekunderna. Nervositeten som försöker kontrollera. Mina peppande ord i huvudet.

Men känslan efteråt är obeskrivlig.

Det känns som att man svävar, adrenalinet pumpar och lyckoruset, ja kicken, vill man för alltid känna i sitt inre.

Man känner sig odödlig, just där och då. Så mycket mer levande än så blir det nog inte.

Det känns som att vi har den bästa tiden i våra liv.

Frihet med modifierat ansvar.

Att vara vuxen.

Ett stort privilegium men också en ansvarsfull uppgift.

En massa måsten, tråkiga saker som ska avklaras.

Jag ville ofta bara vara en fågel, fri från bojorna på jorden. Flyga dit värmen fanns, fri från ansvar och jobbiga läxor. Bli barn på nytt.

Jag hade föreställt mig vuxenheten annorlunda.

När man är barn är man relativt skyddad från obehagliga uppgifter, och man ser vuxenvärlden nerifrån. På det sättet kan man bara se större, vackrare, lyckligare.

När man väl kommer hit slår ansvaret en i ansiktet. Det är lätt att bara se svårigheterna.

Men en av de bästa sakerna med att vara vuxen är, just det, rättigheterna.

Ingen förälder står längre med pekpinnen och håller föredrag. Du har så många valmöjligheter.

Det är ditt liv nu. Och det är frihet.

Nu när jag är vuxen tar jag mycket för givet, tänk sådana vardagliga ting jag kan göra nu, men som inte var självklara som barn.

Sova till klockan 13, sitta i nattlinne hela dagen. Eller äta hembakad äppelkaka till frukost. Vara uppe ett dygn i sträck i kolsvarta storstäder utomlands. Ha vilda hemmafester och beställa hem hämtmat mitt i natten. Dricka direkt ur juicepaketen. Blanda drinkar klockan 16. Strunta i föreläsningar och hyra film istället. Vara hopplöst förälskad i okända män. Springa mot rött på övergångställena och cykla utan ljus på nätterna. Sedan blinka förföriskt mot poliserna när de stoppar en. Strunta i disken i en vecka, och sedan lämna allt i badkaret. Blogga istället för att plugga.

Så även om jag måste betala räkningar och ta ansvar för mina handlingar själv, så uppskattar jag vuxenlivet. Friheten är inte som jag trodde att den skulle vara, men den är inte sämre heller.

Och att lära sig något nytt varje dag gör att man aldrig blir riktigt vuxen. Att man aldrig släpper taget om barnet inom sig. Så ska det förbli. Mina drömmar håller mig kvar och gör mig levande.

När jag blir gammal ska jag sitta i en solstol med mina väninnor, titta tillbaka på livet och vara lycklig över att jag behöll barnet inom mig.

Det är mitt mål.

Bist du fit?

I walked across an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth beneath my feet
Sat by the river and it made me complete
Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

I came across a fallen tree
I felt the branches of it looking at me
Is this the place we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?

Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know
This could be the end of everything
So why don't we go
Somwhere only we know?

Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

So if you have a minute why don't we go
Talk about it somewhere only we know
This could be the end of everything
So why don't we go
So why don't we go

This could be the end of everything
So why don't we go
Somewhere only we know?

Förhandlingar

Det svarta fåret

De här svackorna vet verkligen när de ska infalla.

När man sovit i 15 minuter på hela natten (ok, frivilligt att gå och lägga sig 06.45 och sätta kl på 07.15)

När telefonen plötsligt ballar ur och kontakten går i tusen bitar, och pengarna på mobilen är slut, liksom pengarna på det utländska kontot.

När föräldrarna frågar hur man verkligen mår.

När en stor tentamen är 4 dagar bort och man knappt känner sig förberedd.

När killen man är kär i ger dubbla budskap, och till slut ändå skaffar en annan flickvän för att man själv inte vågade löpa linan ut.

Då brister det.

Vissa problem, visst de är alla värdsliga ting och inget att hänga upp sig på, men vissa problem upptar mitt liv nu så till den fulla grad att jag inte längre vet i vilken ände jag ska börja för att lösa dem.

Och allt baseras på en enda känsla. Ånger.

Jag ångrar att jag inte sov längre inatt, att jag var ute och flamsade till ingen nytta.

Jag ångrar att jag ryckte i telefonsladden, och att jag aldrig lärt mig sådana enkla reparationer.

Jag ångrar inte mitt nyvalda liv, men jag ångrar de tankar och känslor som styr det.

Jag ångrar att jag inte började läsa i tid till tentan. Och att jag gör samma fel om och om igen.

Och jag ångrar att jag inte visade vad jag verkligen kände, att jag inte tog chansen när den kom. Nu är jag rädd att den är borta för alltid.

Vad leder allt detta till?

Skuldkänslor. Och allt handlar om det förgångna.

Hur kan jag släppa det som varit, blicka framåt och uträtta stordåd med det som jag har fått?

Hur kan jag bortse från svartsjuka, negativitet och rädsla? Och omvända det till positiva känslor?

Hur kan jag känna mig nöjd med det jag verkligen presterar, hur slutar jag att se min framgång i andras ögon?

Hur hanterar jag ensamheten när den slår över, hur lär jag mig att tackla vardagliga hinder?

Jag är full av frågor, men har inga bra svar.

Trodde jag visste, men ju mer jag lyssnar på kärlekssånger skrivna av världens alla artister, desto osäkrare blir jag. Det enda jag känner är att kärleken växer sig starkare, och en del av mig försöker kämpa emot.

Den biten av mig, det är den som måste putsas upp. Det är den fula ankungen i svanfamiljen, det svarta fåret bland merinofåren. Min värsta fiende, min rädsla och det jag försöker fly ifrån.

Men den fan sitter säkerligen i benen och skrattar, ju snabbare mina hjärtslag slår för det jag verkligen tror på.

Det är föraktets skratt.

I am a mountain, I am a vision.

Det enklaste sättet att förstå sig själv är inte genom att studera andra.

Det är inte att ständigt omringa sig med människor.

Nej, det är att tvinga sig till ensamhet.

Det är att bosätta sig i ett nytt land, utan en endaste människa som du känner.

Du blir tvingad.

Du kan inte längre fly från dig själv, gömma dig bakom vänskapsrelationer, och en ständig kamp tar vid.

Tystnaden blir olidlig. Man kan gråta och vilja ge upp.

Men vad är det då som du ger upp? Dig själv.

Så småningom ser man allt som det verkligen är. Man kan aldrig komma närmare sig själv än i det läget, och det är dit vi vill nå.

Att se inåt. Arbeta med sig själv. Se sina brister och älska dem ändå.

Först då, när kärleken till dig själv är född, kan du älska andra.

Då kommer alla negativa känslor att bli överflödiga. Svartsjuka, skam och rädsla för vad andra ska tycka får inte längre fäste, eftersom det är känslor baserade på andra människors tankar.

Nu är det inåt, centrering, som är det vi måste fokusera på.

För den kärlek du ser runtomkring dig, är bara en spegelbild av vad du själv har gett.

Det du ger, kommer inifrån, spontant, när du accepterat livet fullt ut, dvs. dig själv och dina val.

Ju mer du ger, desto mer kommer du att få se.

Vänta bara.

Wheel of fortune

Åh.

Ibland är det underbart, det här som kallas livet.

Solen strålar, sovmorgon, positiva överraskningar och paket till dörren.

Man blir glad och upprymd av det lilla.

Hälsa, mod och vänliga gester av medmänniskor.

Sådant man borde ta tillvara på mer.

Det är rörande.

Och allt får mig att vilja bli bättre. Göra min själ vackrare. Ta tillvara på nuet.

Öppna ögonen med glädje och dela den med alla, inte bara dem som betyder något för mig här och nu.

Utan med alla varelser som lever.

Det är lätt att i medgång bekänna färg.

Men det är i motgång som vi behöver den som allra mest.

Hoppet.

I fell in love with an Alien

Försöker få allt under kontroll.

Visst hade det varit skönt att flippa ut totalt, men det överlåter jag åt andra.

Jag vet att det är bäst som det har blivit och jag börjar komma till ro med allt vad utlandet har att erbjuda.

Att det skulle ta sån lång tid hade jag aldrig trott.

Men nu är jag här och det är ok.

Öppna kort

Det är slutet på den här veckan, men början på något nytt.

En ny månad.

Med en ny inställning.

Jag känner det.

Motgångar ger öppningar till något större.

Och jag ska köra med öppna kort.

Det kommer krävas devotion.

Men det är väl det som gör livet?

Efter mörker kommer ljusets själ flygande

Så.

Nu har jag fått ett tecken. Kanske inte det jag ville se. En kärleksförklaring.

En död. En bortglömd.

Gårdagen var händelserik på så många sätt.

Och hur mycket svart, kallt, svårt jag än fick känna så känns det annorlunda.

Än vad jag hade trott.

Det var något annat som skedde.

Något föddes inom mig, en ljusglimt, ett hopp om kärlek på alla plan. En underbar kväll.

Så även om jag rev ut mitt hjärta, råkade trampa på det och sedan gav det till den person som lagat det under hela förra året, men som nu inte ville ha det, så känns det inte så.

Det känns som att jag gjorde något modigt.

Som att det var något som behövdes.

Och nu när jag gjort det finns det så många andra möjligheter.

Det är en ny höst.

Det är en ny chans att påbörja något långvarigt. Något som håller.

Och det är ännu ett steg mot att uppfylla livets mening.

Att göra sin själ vackrare.

Men först ska jag sörja i 5 ½ timme och efter det är det Halloween.

Glöm dina bekymmer. Imorgon kommer nya.

Just nu är jag väldigt trött på mig själv.

Vissa saker har jag lyckats lösa.

Men så dyker något annat upp. Som tillochmed känns större.

Och jag fortsätter skjuta upp.

Och försöker ge skulden åt andra.

Mina inte alltför smickrande sidor har flyttat ut i ljuset.

Och det enda jag har lust med är att baka chokladkakor och lyssna på klassiskt.

Lösningen på alla problem?

Förändringar är bra, det har jag tidigare påpekat.

Men just nu vet jag inte om jag kan stå fast vid det.

På senaste tiden har små detaljer fått större och större inflytande över mitt liv.

Och det handlar mycket om inre obalans och yttre omständigheter hela tiden.

Jag vill inte styras av sådant längre.

Men vem vet, det kanske är något vi alla måste genomleva för att utvecklas?

Idag har jag iallafall kommit närmare en lösning och det känns underbart.

Geni vs. Dårskap

Jag vet att jag slits mellan storhet och vansinne.

Det är ständigt dessa följeslagare på min väg i livet.

Därför är det väl inte mer än rätt att jag fortsätter på den banan;

Nu när det är höst och jag är i Giessen så skulle det passa bättre med en sommar i Stockholm istället.

Men det är väl inte så svårt att fixa?

Om att våga lita på sin instinkt

Just nu vet jag inte riktigt.

Igår var jag säker. På det motsatta.

Nu lutar det åt andra hållet.

Försöker hålla fötterna på jorden, men ibland svävar jag och ibland är huvudet djupt nere i sanden.

Jag skulle behöva ett tecken.

Något som gjorde mig säker.

How to lose a guy's best girlfriend in 10 days

Ja, ni förstår läget.

Man vill alltid ha det man (nästan) inte kan få.

Ser man till förra inlägget så är det drömmar, materialistiska sådana, som inte alltid är så eftersträvansvärda.

Men frågan är om inte detta är snäppet värre.

Vem vill förstöra någon annans kärlek? För sin egen vinning.

Egotrippat.

Du vill inte ens erkänna att du är ens pyttelite svartsjuk. Men det är du.

När han kom springande ville du inte. Nu har han hittat någon, och du tänker förstöra det?

Skäms.

Vilja och mod är allt som krävs

Dagen har gått i djurens tecken.

Och jag har begär.

Efter att ha klappat sjuka hästar på kliniken bar det av till djuraffären där min vän fick en spontan impuls och köpte två möss med foder och bur och allt.

Fast han vet inte hur man tar hand om dem, så där kommer jag in.

Jag var nära att köpa en kanin, men jag klarade trycket för den här gången.

Direkt hemma surfade jag in och kollade djurannonser. Hundar, kaniner, hästar och sen spårade det ur med bilar och hästtrailers också.

Kollade youtube-filmer på min gamla häst hos hennes nuvarande ägare. Och fick en liten tår i ögat. Det blir inte bättre av att hon är till salu...

När jag kom in på stallplatser fick det nästan vara nog. Jag hittade det underbaraste lilla stallet, helt nyrenoverat med stora boxar, underbar utebana och torra hagar. Himlen för djurälskare!

Bara det att jag inte bor i Sverige längre. Och inte har någon häst (än) att ställa in i boxen...

Och när jag ändå var igång så kollade jag utrustning, täcken, och fortsatte till kläder för mig. Aldrig att jag kommer frysa en vinter till i stallet...här är det Kraft-underställ och Fjällrävenjackor som gäller i fortsättningen.

Sen kom jag på att jag måste ha nånstans att bo också, och valet föll på en liten nätt lgh i Norr Mälarstrand för 21 500 000 kr. Med en månadshyra på en sisådär 8500. Fast det blir en hel del flängande om hästarna står i Skåne...

Så när jag tänker efter så är det nog en gård jag ska leta efter. Där jag kan bygga min veterinärklinik. Och ett ridhus. Och ett stall med 20 boxar. Och en pool. Och sen kan man hålla tävlingar där, och då måste man ha en stor parkering. Och en trädallé. Och skog att rida i, med elljusspår. Och en hovslagarsmedja. Och stora gräshagar med mörkbruna staket. Och en skrittmaskin. Och ett flerbilsgarage. Och en maskinhall. Och en stor paddock med sand/filt-underlag. Och så huset. Med stort kök i svart, köksö och värmegolv. Sovrum och 2-3 toaletter. Jacuzzi. Hemmabio-rum med surroundljud och svarta lädersoffor. Klinkersgolv och ekpanel. Kristallkronor och Aga-spis. Rostfria vitvaror. Vardagsrum med Ägget-fåtöljer och öppen spis. Klint-lampor och tvättstuga med mycket plats.

Låter det som en dröm?

Det är det inte.

Jag vet bara inte hur jag ska få ihop det där livet. Det blir jobb eller familj. Kan man få allt här i livet?

Om visionerna finns där?

Om det finns risk att jag blir besviken?

Ja, det finns det.

Men det är en risk man får ta.

Det är de små tingens värld

Jag vill känna den där känslan igen.

När de gröna löven långsamt övergår i bleknande gulröd.

När eftermiddagssolen sänker sig ned över trädtopparna, men fortfarande har sin värme kvar att ge.

Att se ekorrens livliga lek i jakt på gömställen åt hans kopparröda svans.

Att kunna skratta åt de mest fåniga saker med sina vänner, att komma närmare med det som bara du och jag vet.

Den svala havsbrisen som river i mitt hår då vågorna guppar.

Med en sliten kaffekopp med rundade kanter, fylld av mjuk kaffe latte och ett stänk karamell och kanel kryper man upp i soffan och ser regnet ösa ner i stearinljusens sken.

När naturens liv sakta håller på att dö ut, och den murkna doften av förmultnande löv sprider sig med regndropparnas hastighet.

Ögonen som säger allt, som är försiktiga och modiga på samma gång, och som man bara vågar snegla på ibland.

När kanelbullsbaket inte längre tas på för stort allvar och mjölet hamnar i håret.

När småfåglarna brottas med sina smidiga vingar om de sista solrosfröna på nysnön.

Glädjen över att finnas till och bara vara.

Jag tror det kallas lycka.

Tvivlens timma

Hon sprang för sitt liv.

Hjärtat slog snabbare och snabbare och hon började känna sig yr.

Vad var det som höll på att hända med henne?

Fanns det ingen återvändo nu, utan var hon tvingad att stanna kvar i hans våld?

Flickan visste inte längre vad som var bra för henne, eller vad hon skulle hålla sig borta ifrån. Det blev en ond cirkel.

Kärlek var väl bra, eller?

Hon vågade inte lita på sin egen instinkt, men bestämde sig iallafall för en sak.

Hon skulle fortsätta springa.

Och där stod han med öppna armar och väntade.

Black thoughts

Glädjen över att vara tillbaka varade inte särskilt länge.

Nej, någonting hände kl 15.30 som fick allt att vända sig i magen.

Exakt vad, vet jag inte, men plötsligt var leendet utbytt mot mörka ögon och ihopbitna läppar.

Den som tror att tre timmars anatomiföreläsning utan paus, går att genomföra första gången på terminen, har misstagit sig rejält.

Så vi fick 5 minuter rast.

Fatta att jag inte pallar med sånt första veckan på en hösttermin.

Speciellt på en hösttermin.

Slängkyssar (som jag önskar att jag gett någon annan)

Till handling, kapten!

Första dagen på Uni igen.

Jag var fast besluten om att ändra mitt gamla beteende när jag satt på tåget hem för en månad sen.

Och när jag åter intog den regniga staden igår, så var jag faktiskt övertygad om att jag var en helt ny människa. Återuppstånden. Bättre upplaga.

Så var inte fallet.

Så fort jag fick en glimt av kursare, skolbyggnader och professorer sjönk modet, och gamla rutiner tog vid.

Fan.

Nu sitter jag här på soffan som vanligt och undrar hur det här kunde ske.

Fast när jag tänker efter så kanske det här ger mig chansen att verkligen ge mig en spark i baken och komma till handling?

En annan handling som ska utföras nu är den på Tegut om en halvtimme. Och den kommer iallafall att ske.

Emotionell resa

Och så var man här igen.

Trots att livet försöker ge en kalldusch åt min vardag, så lyckas det inte särskilt.

Hur mycket är förändrat? Hur mycket är som förr?

Den välbekanta doften som tar emot en innanför dörren.

Eller den hessiska dialekten som fyller luften i tågkupén.

Vad har hänt på stationen i Frankfurt? Inte behöver väl polisen stå med k-pist?

Dagen kantas av känslor.

Ett känsligt tema, det här.

Jag har ett distansförhållande.

Älskling fyller 28.

Tur att det finns distansförhållanden. Lycka till på matchen ikväll!

;)

Du kan komma hit, men inte längre. Mig kan du aldrig nå.

Jag vet vilket det största problemet är.

Konstigt nog har jag trott att sådana besvär löser sig med tiden.

Det gör de inte.

Det blir värre.

Därför är det med stor möda som jag blickar framåt nu.

Jag vet att jag måste ta itu med saker, och jag vet att det måste göras nu.

Men hur?

Ett tag trodde jag faktiskt att alla de där hokus-pokus-självhjälp-böckerna skulle kunna hjälpa mig.

Och nu står jag med en bokhög. Men inte ett steg närmare målet.

Tusentals människor har samma problem som jag. Det är en av dagens folkhälsosjukdomar, skulle jag vilja påstå.

En hjärnskrynklare skulle säkert hävda att jag redan är långt förbi steg ett, och inte i det närmaste är psykotisk, eftersom jag har "sjukdomsinsikt" och har accepterat att det är ett problem.

Men det spelar ingen roll.

Tills nästnästa måndag måste det här problemet vara puts väck.

Obefintligt.

Ja, det skulle helst ha varit borta igår.

Andrum

Prioritera.

Söka lycka.

Eftertanke.

Jag laddar batterierna.

Förändringarnas vind

Ibland händer oförberedda saker, som till viss del förändrar ditt liv.

Du ser kanske en person i din närhet i ett helt annat ljus.

Och du undrar om du ska följa den nya tråden, eller om du bara ska låtsas som att allt är som vanligt?

Jag ska ge dig ett tips.

Förändringar känns som otäcka monster, de gör allt för att du ska mista trygghet, värme och glädje. Du tappar fotfästet helt enkelt.

Fast när du väl ser vad monstret egentligen vill, ditt eget bästa, så kommer du att acceptera förändringen, och den kommer att föra dig mot något ännu bättre.

Förändringar är bra. De utvecklar människan till dess fulla blomsterprakt och låter oss växa som de unika varelser vi är.

Tvivla inte.

Ljuset kommer.

Varmpress

Det är sommarvärme i Sverige.

Min hemstad hade högsta tempen i landet igår, 21 grader.

Idag var det varmare.

Och jag blir samtidigt stolt och ångestladdad när jag ser mitt folk på gatan.

Vart jag än vänder mig står en vacker människa.

En sockersöt flicka.

En helcool snubbe.

Det frambringar inte lite press i mitt inre.

Men jag ska försöka hålla läget under kontroll.

Fast ikväll blir det nog galet kontrollöst på favvostället av dem alla...

Och det är okej det också.

På hjärtats nivå

Tänk.

Det kanske är killen som alltid sitter bakom dig på bussen.

Eller kassabiträdet på Konsum som ler lite extra och piggar upp dina tråkiga jag-ska-bara-köpa-mjölk-dagar?

Det skulle tillochmed kunna vara en gammal barndomsvän som inte träffat dig på år och dar.

Eller tjejen i din yogagrupp?

Se dig omkring.

Där du minst anar det susar kärleken förbi.

Och det behöver inte vara en orkan som blåser omkull dig.

Ibland gäller det att ha antennerna ute, och du kommer att upptäcka en helt ny värld.

Av ljumma kärleksvindar som bara känns när ditt hjärta nuddar vid dem.

Jakt på nattfjärilar

Ikväll blir det spännande.

Vi vet inte vart natten leder oss, men det gör inget.

Ju mer ovisshet, desto bättre.

If it don't kill you. it makes you strong.

Ibland krävs ett riktigt miljöombyte för att kunna tänka klart.

Jag ser allt tydligt framför mig nu.

Allt som var suddigt, fult, osäkert, jobbigt. Allt.

Det var känslor.

Det var sant och alldeles på riktigt.

Men vissa saker går att leva utan och andra inte.

Absolut inte.

Så eftersom det inte dödade mig. Blev jag stark.

Life's too short

Livet är för kort för att stanna upp.

Utan handling går tillfället förbi.

Det finns inget rätt tillfälle.

Det finns bara nu.

Dramatik

Kan inte beskriva med ord hur det känns.

Så det kommer nog dyka upp lite bilder här och var ;)

Jag är hemma.

Det är sol ibland.

Men framförallt.

Gamla vanor och vackra människor.

Jag är redo för äventyr!

Unsterblich

Jag har vunnit.

Jag andas fortfarande, och nu utan hjälp.

Mitt första år i Tyskland är avslutat.

Det skulle kanske passa med en ordentlig analys idag, men det får komma senare.

Från och med nu, och 5 veckor framåt, kommer dagarna gå snabbt.

Just därför att de kommer betyda särskilt mycket.

Och ni får ta det som ett gott tecken att jag inte hänger här.

Utan i verkligheten.

I will remember the sleepless nights. Again.

Jag kommer ihåg de sömnlösa nätterna.

När allt kretsade kring tentor och höga krav.

Sen kom du.

Räddade mig de första gångerna.

Men långsamt lät jag dig försvinna.

Det kommer bli så stora förändringar nu i höst att jag knappt kan vänta.

Och nätterna kommer långsamt fyllas av sömnlöshet igen.

Men inte på grund av ångest.

Utan för att verkligheten äntligen överträffat drömmarna.

Eine absolute Zeit gibt es nicht.

Tiden är ett märkligt fenomen.

Ibland går den fruktansvärt snabbt.

Och ibland önskar du att dagen bara kunde gå förbi. Lite snabbare.

Vad är det som gör att vi tappar uppfattningen om tiden när vi har roligt?

Och varför går den så oerhört långsamt när vi väntar på tomten?

Just nu går tiden långsamt. Sekunderna tickar nästan baklänges.

Dessutom vill jag inte fördriva timmarna med läsningen.

Jag kan helt enkelt inte mer nu.

Jag blir äldre för varje sekund.

Och nu är jag gammal nog.

Sista sommardan

Sista sommardagen idag säger dem.

Försöker varva ner så smått inför semestern. Det är lätt att bli sjuk annars.

Men det är svårt.

Så många tankar som flyger runt, och när man har prov dagen innan hemresa är det svårare att hålla adrenalinet i schack.

Ute strålar solen.

Och igår tog jag tåget med vänner till Marburg på kvällen och lekte "sitta-på-mysig-uteservering-dricka-drinkar-äta-vräkiga-sallader-och-utomlandskänsla-överallt".

Det var underbart.

Så hur många svarta tankar det än dyker upp.

Inget kan stoppa mig.

5 dagar

Nu känner jag mig tom igen.

Är det så här jag vill att det ska vara?

På ett sätt är det skönt, men på ett annat sätt är det väldigt vemodigt att det bara är 5 dagar kvar.

För det innebär att tiden håller på att rinna ut.

Att det jag sett framemot så länge plötsligt är här. Och sen över lika snabbt.

Kan man längta sönder sig själv tills det inte finns något mer?

Än tomhet.

Ut med gammalt, in med nytt

Så.

Nu har jag gjort mitt bästa för att tömma hjärnan på så mycket information som möjligt.

Jag var ute med en polare på klubb inatt, och det som inte försvann med vätskekonsumtionen sköljdes ut av de ~200 Db höga ljudvågorna. Eller det som uträttades idag.

För jag har dragit maskrosorna i sina rötter, städat bort fluglik i fönsterkarmen och tvättat fönster.

Jag har diskat, sorterat, packat, bäddat och tvättat.

Det mesta vettiga är borta.

Men det mest ovettiga sitter kvar. Kanske för att kärleken, som sitter djupt rotad i någon hemisfär, har en slags förbindelse till hjärtat. Och hjärtat har jag ju inte riktigt kastat ut. Har bara låtit någon stampa på det, och snart är det redo att kastas till vargarna. Men inte än.

Nu hoppas jag iallafall att det finns plats för lite fysik bland de neuroner som finns kvar.

Så att jag på lördag har lite mer vetenskap att göra av med. Fin sådan dessutom.

Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Det finns ett fåtal regler som gäller trots att de aldrig blir uttalade.

Man ger inte upp, hur gärna man än vill.

Livet är inte till för att kastas bort, och hur du än vrider och vänder på det, så är allt som finns runt omkring dig resultaten av dina egna gärningar och val.

Ingen annan kan stå till svars.

Så det gäller att hålla huvudet kallt ända in i det sista.

För någon gång är det över, någon gång tar du det sista steget och står på toppen.

Och då vet du, att det är du, bara du, som har gjort dig förtjänt av det.

Du har vunnit.

Om en vecka har jag vunnit.

Och hur dum vore jag inte nu, om jag gav upp på sista sträckan?

Det är ju bara slutspurten kvar (ja jag vet, det blev ett långt Marathon den här gången)

Därför biter jag mig fast och visar vem det är som bestämmer.