Den här gången var det jag som visade vägen.
Hur blodet rusar genom kroppens artärer de där långa sekunderna. Nervositeten som försöker kontrollera. Mina peppande ord i huvudet.
Men känslan efteråt är obeskrivlig.
Det känns som att man svävar, adrenalinet pumpar och lyckoruset, ja kicken, vill man för alltid känna i sitt inre.
Man känner sig odödlig, just där och då. Så mycket mer levande än så blir det nog inte.
Det känns som att vi har den bästa tiden i våra liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar