Det finns två sidor. En bra och en dålig.
- Positivt: Man blir starkare. Man utvecklas till det bättre. Endorfinerna börjar åka berg-och-dalbana vilket för till lyckokänslor. Hjärtat slår bättre. Man känner sig fit. Starkare psyke.
2. Negativt: Muskelvärk, fysisk smärta. Början är tuff, finns risk att man tappar motivation. Svett där den inte borde vara ;) Ensamhet fast du är omringad av människor. Du måste vänta på din tur, och vem vet hur lång den väntan kan bli?
Vad jag precis har beskrivit kan inte bara tillämpas på fysisk aktivitet, träning på gym osv.
I emotionella situationer sker det efter liknande mönster. För att kunna ha ett förhållande med någon annan krävs engagemang. Tillit. Hängivenhet och vilja att ge av sig själv.
Att våga släppa någon nära är inte det lättaste, även fast man vill.
Och för att komma dit behöver man träning. Det positiva är att man går starkare ur erfarenheterna man är med om. Man lär sig tackla problem, och när det väl funkar flyger man fram på moln.
Men det finns en mörk sida också. Den sidan du måste ta dig förbi för att kunna vinna. När smärtan känns olidlig och du undrar vad man egentligen har hjärtan till. Då är hjärtat brustet, du måste resa dig upp igen och fortsätta försöka. Tills det blir rätt. När du hittar den rätta, så känner du det. Och hur länge ska man behöva vänta på sådant?
Det är ingen väntan. Det är inget letande.
Allt finns där inne. När man kan se in, och samtidigt le, då kommer din soulmate att hitta dig.
Och jag har inte bråttom. Tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar