Det svarta fåret

De här svackorna vet verkligen när de ska infalla.

När man sovit i 15 minuter på hela natten (ok, frivilligt att gå och lägga sig 06.45 och sätta kl på 07.15)

När telefonen plötsligt ballar ur och kontakten går i tusen bitar, och pengarna på mobilen är slut, liksom pengarna på det utländska kontot.

När föräldrarna frågar hur man verkligen mår.

När en stor tentamen är 4 dagar bort och man knappt känner sig förberedd.

När killen man är kär i ger dubbla budskap, och till slut ändå skaffar en annan flickvän för att man själv inte vågade löpa linan ut.

Då brister det.

Vissa problem, visst de är alla värdsliga ting och inget att hänga upp sig på, men vissa problem upptar mitt liv nu så till den fulla grad att jag inte längre vet i vilken ände jag ska börja för att lösa dem.

Och allt baseras på en enda känsla. Ånger.

Jag ångrar att jag inte sov längre inatt, att jag var ute och flamsade till ingen nytta.

Jag ångrar att jag ryckte i telefonsladden, och att jag aldrig lärt mig sådana enkla reparationer.

Jag ångrar inte mitt nyvalda liv, men jag ångrar de tankar och känslor som styr det.

Jag ångrar att jag inte började läsa i tid till tentan. Och att jag gör samma fel om och om igen.

Och jag ångrar att jag inte visade vad jag verkligen kände, att jag inte tog chansen när den kom. Nu är jag rädd att den är borta för alltid.

Vad leder allt detta till?

Skuldkänslor. Och allt handlar om det förgångna.

Hur kan jag släppa det som varit, blicka framåt och uträtta stordåd med det som jag har fått?

Hur kan jag bortse från svartsjuka, negativitet och rädsla? Och omvända det till positiva känslor?

Hur kan jag känna mig nöjd med det jag verkligen presterar, hur slutar jag att se min framgång i andras ögon?

Hur hanterar jag ensamheten när den slår över, hur lär jag mig att tackla vardagliga hinder?

Jag är full av frågor, men har inga bra svar.

Trodde jag visste, men ju mer jag lyssnar på kärlekssånger skrivna av världens alla artister, desto osäkrare blir jag. Det enda jag känner är att kärleken växer sig starkare, och en del av mig försöker kämpa emot.

Den biten av mig, det är den som måste putsas upp. Det är den fula ankungen i svanfamiljen, det svarta fåret bland merinofåren. Min värsta fiende, min rädsla och det jag försöker fly ifrån.

Men den fan sitter säkerligen i benen och skrattar, ju snabbare mina hjärtslag slår för det jag verkligen tror på.

Det är föraktets skratt.