Dagen före känns alltid speciell.
En slags tomhet slår över mig. Tystnaden känns oändlig.
Och ångesten sätter in.
Hela dagen måste ägnas åt att lugna ner, inspirera, stärka, inge hopp och att slappna av.
Som om man står inför en avgrund, ett mörker, något okänt.
Det är påfrestande att inte kunna se ljuset i tunneln.
Att ge sig ut på okänt vatten utan att använda kompassen, som du vet att du packade ner.
Jag hade gärna varit utan det, men imorgon vet jag.
Imorgon vet jag om jag verkligen lever.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar