Jag vet vilket det största problemet är.
Konstigt nog har jag trott att sådana besvär löser sig med tiden.
Det gör de inte.
Det blir värre.
Därför är det med stor möda som jag blickar framåt nu.
Jag vet att jag måste ta itu med saker, och jag vet att det måste göras nu.
Men hur?
Ett tag trodde jag faktiskt att alla de där hokus-pokus-självhjälp-böckerna skulle kunna hjälpa mig.
Och nu står jag med en bokhög. Men inte ett steg närmare målet.
Tusentals människor har samma problem som jag. Det är en av dagens folkhälsosjukdomar, skulle jag vilja påstå.
En hjärnskrynklare skulle säkert hävda att jag redan är långt förbi steg ett, och inte i det närmaste är psykotisk, eftersom jag har "sjukdomsinsikt" och har accepterat att det är ett problem.
Men det spelar ingen roll.
Tills nästnästa måndag måste det här problemet vara puts väck.
Obefintligt.
Ja, det skulle helst ha varit borta igår.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar