Det enklaste sättet att förstå sig själv är inte genom att studera andra.
Det är inte att ständigt omringa sig med människor.
Nej, det är att tvinga sig till ensamhet.
Det är att bosätta sig i ett nytt land, utan en endaste människa som du känner.
Du blir tvingad.
Du kan inte längre fly från dig själv, gömma dig bakom vänskapsrelationer, och en ständig kamp tar vid.
Tystnaden blir olidlig. Man kan gråta och vilja ge upp.
Men vad är det då som du ger upp? Dig själv.
Så småningom ser man allt som det verkligen är. Man kan aldrig komma närmare sig själv än i det läget, och det är dit vi vill nå.
Att se inåt. Arbeta med sig själv. Se sina brister och älska dem ändå.
Först då, när kärleken till dig själv är född, kan du älska andra.
Då kommer alla negativa känslor att bli överflödiga. Svartsjuka, skam och rädsla för vad andra ska tycka får inte längre fäste, eftersom det är känslor baserade på andra människors tankar.
Nu är det inåt, centrering, som är det vi måste fokusera på.
För den kärlek du ser runtomkring dig, är bara en spegelbild av vad du själv har gett.
Det du ger, kommer inifrån, spontant, när du accepterat livet fullt ut, dvs. dig själv och dina val.
Ju mer du ger, desto mer kommer du att få se.
Vänta bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar