Jag vill känna den där känslan igen.
När de gröna löven långsamt övergår i bleknande gulröd.
När eftermiddagssolen sänker sig ned över trädtopparna, men fortfarande har sin värme kvar att ge.
Att se ekorrens livliga lek i jakt på gömställen åt hans kopparröda svans.
Att kunna skratta åt de mest fåniga saker med sina vänner, att komma närmare med det som bara du och jag vet.
Den svala havsbrisen som river i mitt hår då vågorna guppar.
Med en sliten kaffekopp med rundade kanter, fylld av mjuk kaffe latte och ett stänk karamell och kanel kryper man upp i soffan och ser regnet ösa ner i stearinljusens sken.
När naturens liv sakta håller på att dö ut, och den murkna doften av förmultnande löv sprider sig med regndropparnas hastighet.
Ögonen som säger allt, som är försiktiga och modiga på samma gång, och som man bara vågar snegla på ibland.
När kanelbullsbaket inte längre tas på för stort allvar och mjölet hamnar i håret.
När småfåglarna brottas med sina smidiga vingar om de sista solrosfröna på nysnön.
Glädjen över att finnas till och bara vara.
Jag tror det kallas lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar