Tar en dag i taget.
Det är inte lätt, men jag lever.
När man under 2 år haft både skyddsnät och syrgasmask, känns det rätt naket när man nu står ensam.
Iallafall när man fortfarande ser det så.
Omständigheterna kanske är enklare idag än då, men det gör inte jakten på syre lättare.
Varje dag vill man ge upp, lägga sig ner med slutna ögon och hoppas på det sista.
Men så dyker något upp som gör att man orkar ett andetag till.
Det behöver inte vara mycket.
Ett ögonkast, leende ögon, ett hej. En varm sol.
Att försöka uppskatta vardagen, det är det som räknas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar