400

Åter kyligt.

Det är inlägg 400, och jag har fortfarande inget vettigt att skriva.

Tiden har aldrig gått så snabbt förbi som nu, och jag undrar hur man håller fast sig själv.

Hur står man stadigt med båda fötterna på jorden när hela havet stormar?

Och hur kommer man över en kärlek som aldrig verkar slockna. Glöden ligger kvar på botten, och med varje liten vindpust sprakar allt till liv och blir åter en kraftfull eld.

Var finns kraften till annat när livet ter sig mörkt och enväldigt?

Var finns du när jag som bäst behöver dig?