Varje gång ett stick i mitt hjärta.
Och jag vet inte varför jag fortsätter att plåga mig själv...
Hur jag än gör kan jag inte sluta analysera. Tänka.
Och jag blir rädd, arg och besviken varje gång.
Väl nere på botten går det inte att ta miste på att ensamheten spelar en roll i spelet. Och jag sjunker djupare.
Idag var första dagen som jag kände desperationen krypa under skinnet, och jag vet inte hur det har kunnat bli så här. Från stark och självständig till osäker och svag.
Måste bort.
Eller inte bort, men glömma och ordna upp saker.
Komma in på ett nytt spår.
Vi börjar nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar