Just när man tror att man inte kan lita på någon annan än sig själv, är det alltid någon som överraskar.
Just när man tror att man är mest ensam i hela världen, får man syn på ett par glittrande ögon hos en främling.
Jag vill lära känna dig, men hur?
Vi är kanske båda kantstötta och vet vad vi har att förlora. För mycket i bagaget.
Så trötta på besvikelser, oaktsamma människor och brustna hjärtan.
Men som dem säger, utan ansträngning - inget vunnet.
Och det skrämmer slag på en.
Fast är det verkligen bättre att leva halvt, att leva med vetskapen att " om jag bara vågat", att vara olycklig och leva i fantasier istället för verklighet?
Någon gång får det vara nog på de här dumheterna.
Och jag vet nog innerst inne var jag ska börja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar