Hej.

Tur, vattnet är tillbaka.

Båten kan fortsätta köra.

Ibland får jag känslan av att allt bara är på lek. Det är bara ett skämt.

För det går bra just nu. För bra.

Någonstans kommer vi att gå på grund. När vi minst anar det.

Men just nu är vattnet spegelblankt.

Perfekt.

Solen skiner, jag har vart på "date", nu ska jag bara hoppa in i duschen igen sen fixa mat med polarna och steka i solen och ikväll är det fest på Vetmed.

Och du sa hej till mig.

Det är nästan för bra för att vara sant.

Inget land i sikte.

Ursäkta röran! VI bygger om

Det här är inte sant!

Hah, är det detta som kallas karma, så är jag isåfall mitt uppe i det nu, as we speak.

Jag tog ännu en skön sovmorgon idag.

Och när jag väl gick upp, fanns det inget vatten mer.

Det är avstängt (antagligen i 2 dygn nu) Utan att någon har meddelat mig...

Och det är inget att skratta åt!

Det är inte ens jag som ska få ett fint kök, det är dem ovanför. Så jag väcks kl 7 varje dag, helt i ONÖDAN!

I-landsproblem säger ni.

Ingen spolande toalett, inget mer tvätta händerna, ingen dusch, ingen kokande pasta, inget diskande, kort sagt: INGENTING!

Det är vad jag säger.

Prioritet ett

Dagen handlar om prioriteringar.

Något som iallafall jag har ett och annat att lära mig om.

Vilket man blir ganska klar över när man kollar bankkontot.

Men det är inte bara det.

Vad skulle jag egentligen gjort idag? Gått till skolan kanske..

Vad gjorde jag? Tog sovmorgon och handlade mat.

Tänk om jag har gjort fel prioriteringar hela tiden?

Hemska tanke.

Are all men freaks?

"Somewhere, out there,
there's another little freak,
who will love us, understand us
and kiss our three heads and make it better.

In the meantime we have Manhattan."

Mainhattan

Helt underbar dag igår.

Först en lång, skön sovmorgon. Det är en perfekt start på vilken dag som helst.

Läste "Aldrig fucka upp" på tåget till favoritstaden, sedan blev det bagel till frukost medan jag gick förbi finanskvarteren in mot shoppinggatorna.

Lite shopping såklart ;) Fick plötsligt känna på ett galet begär efter skor (trodde väskor var min grej) men de små fossingarna får allt vänta på skönheterna till senare...

Framåt kvällen blev det Swimmingpool-drinkar på nån bar vid ett urmysigt torg, och jag kände mig sådär vilsen i en stor stad som bara ett barn kan göra, och till det älskade jag att jag glömt kartan hemma.

Prova det nån gång. Man blir så fri.

Sen iallafall tog jag med en Caramel-Macchiato från Starbucks på tåget hem, satt precis i solen och såg softa landskap fara förbi.

Väl i hemstaden stegade jag in på favorithaket vid stationen, beställde en Mr Jones-burger med pommes och ett glas Champagne till. Skön kombo måste man säga. Läste ytterligare några rader.

Efter en lång och fartfylld dag var det bara att dra direkt hem till polarna, som redan fixat hemgjorda våfflor med sylt och bänkat sig framför Eurovision. Kvällen spenderades i goda vänners lag med mycket soft häng bland sköna kuddar.

00.30 begav jag mig hem genom sommarnatten och stupade i säng så fort jag bara kunde.

Mitt hjärta tillhör för evigt dig, Mainhattan, du är en flickas väg till ett liv fullt med guldkanter, glamour och lyx i överflöd.

Vrak

Äntligen fredag.

Är helt slutkörd efter den här veckan. Galet.

Så imorgon ska jag leva Sex&theCity-liv i Frankfurt.

Tar tåget efter en förhoppningsvis lång sovmorgon.

Bagels, Takeaway-kaffe från Starbucks, lyxshopping på Goethestrasse och Cosmos i rökiga hotellbarer.

Avslutar med Spa.

Försöka samla lite energi inför kommande veckor.

Försöka njuta.

För det är man väl värd.

Konstnärs-knark-ryggtavla-inspiration

Det finns inte ord, jag är inspirerad.

Det är precis så här det ska vara.

Känslan skulle varit där redan från början, fast det är först idag som jag känner det på riktigt.

Viljan, önskan. Måste ha mer.

Det är egentligen galet. Totalt....förvirrande. Men ack så vackert.

Idag har jag sett kärlek.

Jag har varit hög.

Jag har önskat att jag kunde dricka mig full, bara för att jag MÅSTE komma högre.

Jag är hög på anatomi.

En natt senare

Över en natt förändrades hela mitt liv.

Det som en gång varit jag, hela min person, var bortspolat (för alltid?) och in kom en ny människa.

Allt som jag en dag älskat, var taget ifrån mig och nu var de roliga sakerna inte roliga längre.

Den nya människan var annorlunda, jag gillade henne inte alls. Förstod överhuvudtaget inte var hon kom ifrån. Så olik. Mig.

Ska det vara såhär nu? Is this it?

Jag vägrar att tro det.

Jag hoppas att motgångar gör människor starkare, att man tar med sig de goda sidorna, och lämnar det svarta bakom sig någongång. Utan att se tillbaka.

Att man någon jävla gång blir kvitt demonerna.

Race mot klockan

Försök namnge den här strukturen om ni kan!

När ska du ge upp mig egentligen?

Kommer det att bli likadant som de andra gångerna?

Jag tappar luften av fallet, försöker klamra mig fast vid det lilla jag har kvar och möter sakta golvet.

Där är du.

Mitt i allt kaos, mitt i rädslan, mitt i livet.

Och du försöker.

Rädda det som räddas kan, säger du.

Låt mig dö, säger jag.

Och lika förvånad blir jag varje gång som du plockar upp mina spillror. Är det värt att ha?

Demonerna har tagit mig, det är dem som talar till dig och ber dig att dra.

Men det gör du inte, du ger inte upp mig.

Kanske ser du att det hårda skalet rymmer något mer. Något som vill, men inte kan. Än.

Orkar du hålla ut tills dess?

Annars kommer det en dag. En dag då du inte orkar bära mig på dina skuldror ännu en gång.

Dagen då du släpper mig fri.

Gör det. Släpp mig fri. Slösa inte din tid.

Fast innerst inne hoppas jag att du orkar kämpa vidare. Början är alltid jobbigast. Det blir lättare.

Men det är ditt val. Imorgon.

Lyckorus

För exakt ett år sen.

Maj i Botaniska trädgården, Lund.

En måndag.

Jag kommer ihåg det som om det var igår.

Jag var bara så sugen på att gå och ta en drink på stammishaket Fellini.

Så en god vän tog med mig dit efter att vi varit i Botan och vi drack Cosmos till sent.

Det var lycka.

(hoppas dina kärleksproblem löser sig)

Capable of being but not yet in existence

Idag kom jag att tänka på vilken potential min lägenhet ändå har.

Det finns så mycket man kan göra här, och det kan bli hur fint som helst.

Jag började tillochmed sväva iväg och såg framför mig hur jag gick upp tidigt på söndagsmorgonen (vilket aldrig händer nu) och fixade frukost a la grande, med egengjord smoothie, kaffe, rostad toast och allt vad min älskling ville äta (tja, älsklingen blir också ett senare kapitel...när jag har tid)

Men ändå, vilken potential mitt liv i Tyskland har!

Det kan ju faktiskt arta sig ordentligt, och dessutom nu när en viss grej har börjat blomma ut...

Vem hade kunnat tro att jag ändå skulle sluta upp här?

Det var mitt mål, visst, men hur många trodde på mig?

Känns rätt skönt att överbevisa pessimisterna från Sverige.

Nu bär det av mot nya spännande mål.

Det finns potential.

Att finna lyckan

Jag vet inte om jag kan bli lycklig här.

Och att vara lycklig är viktigt. Om inte det viktigaste vi har.

Känslan växer inte på träd, och man kan inte köpa sig den så att den varar under en längre tid.

Det som en dag gjorde dig lycklig, märker du inte längre av efter ett par år.

Äktenskap, materiella ting och jobb.

Det gäller att se ljusglimtarna i vardagen.

Och inse att den lyckan vi söker, den finns hela tiden inom oss.

Så istället för att titta ut.

Undra när lyckan ska komma din väg.

Styr ditt liv, istället för att låta dig styras av livet.

Titta in.

Jag vet.

Men det är så svårt.

Jag kan inte lova att jag aldrig kommer att såra dig. Igen.

Kan man känna sig fången i sitt eget liv?

Så till den grad, att du börjar undra om det verkligen är du.

Du som har bestämt hur livet ska levas.

Ibland undrar man.

Varför gör man en del saker som man inte vill? Egentligen.

När det man vill är det rakt motsatta. Gå och älska honom. Varför sticker det så i ögonen?

Och var finns alla vänner?

När man bäst behöver dem lyser de med sin frånvaro. Tystnad.

Det är skrattretande. Att det står en solstol i trädgården nu. Som jag får använda.

Råttorna dansar på bordet när katten är inlåst.

Tur att det åskar.

Kiip up tha gååd wörk

Erwartungen

Hade ett intressant snack med en kursare idag.

Han är jägare, och tydligen Sverigefantast.

Redan innan jag hunnit sätta mig i föreläsningssalen i raden framför honom, och vi sagt det sedvanliga "Hallo" hade han hunnit fylla ut med (jag gissar) hela hans svenska ordförråd.

Goddag, God morgon, hej, hur mår du? Und so weiter.

Allt rabblades i ett enda rinnande vatten, och likaså de svenska städer han kände till och alla svenskar han träffat.

Tyskar har någon slags förkärlek till Sverige, och det är inte som många tror.

Jag åkte hit med förväntan om att kunna bena ut, sätta fingret på, vad det är som gör tyskarna så förtjusta i vårt avlånga land. Innan jag flyttade till Tyskland på riktigt hade jag nog en del fördomar i bagaget.

• De är galna i älgar
• De dricker massor av öl och käkar bara korv
• De dubbar alla sina filmer
• De är jobbiga när de reser
• De har en sjukt onödig hierarki mellan äldre och yngre

För att nämna några.

Väl här har jag insett att det där bara är, ja just precis, dumma fördomar.

Tyskarna gillar älgar ja, men gillar inte vi afrikanska lejon? De är absolut inte besatta.

De har definitivt mer än öl och korv här (drinkarna är oslagbara) och matkulturen är en upptäckt i sig. Filmer dubbar de förstås, men av andra anledningar än man kan tro.

Hierarkin mellan människor kan uppfattas som konstig, men jag förstår den till viss del. Ibland är det skönt att kunna säga "Sie" (det förstår man bättre varför om man bor här).

Ibland inbillar jag mig att de bara tycker att det är lite exotiskt med älgar och dalkullor, men det där är en hel psykologi, det där gentemot Sverige, och det sträcker sig djupare än så.

Jag tror inte att jag riktigt har kommit på det än. Eller kommer att göra. Någonsin.

De är ute efter mer än guld och gröna skogar i varje fall.

Himlen ler i vårens ljusa kvällar

Prinsessan satt högst uppe i det vita kalkstenstornet och blickade ut över landskapet.

Bortanför de otaliga majsfälten bredde skogen ut sig och allra längst bort var solen på väg ner över horisonten.

Hennes ljusa hår färgades nästan purpurrött av de bländande solstrålarna och hon log vid tanken på honom.

Men en sak kunde hon inte förstå.

Varför var prinsen inte där? Hon väntade ju. Vad gjorde all den storslagna utsikten, om hon inte kunde dela den med honom?

Vill du inte ha lite s(ch)tek på onsdag?

Nog har Benjamin blivit lite smal.

Men så smal?

Häromdagen när jag skulle städa, upptäckte jag en liten pärlemorsfärgad bit på golvet.

-Vad är det här? Jag frågade honom och tog upp den i min hand.

Men jag insåg direkt vad det var.

En bit av hans skulderblad.

Och när jag tittade närmare på honom såg jag att han tillochmed hade brutit ett revben!

Utan att säga ett ljud.

Nu är han så smal att han bryter alla ben i sin tunna kropp, bara man tittar på honom.

Nog att jag gillar pojkar med attityd och definition, men det här?

-Om du fortsätter så här finns det risk att vi båda tynar bort i all glömska!

Jag försökte skrika åt honom, men det var med hes röst jag yttrade mina känslor. Det hördes inte.

Bäst att jag ger honom lite mer s(ch)tek i övermorgon då.

Livets parfym står under trädkronorna

Så var det maj.

Det känns i luften.

Ljumma kvällspromenader och svettiga joggingpass på söndagsmornarna.

Fräscht.

När vi är inne på den femte månaden får luften en speciell doft.

En hint om att sommaren står runt hörnet.

Och jag drar djupa andetag.

Tid för eftertanke

Dagens lärdomar:

1. Färska jordgubbar med Irish Cream-likör från Espresso House är såååå underskattat


2. Ger du en sexåring ett lillfinger, tar han snart hela handen


3. Pluggar gör man bäst i en trädgård med +24 grader


4. Riktigt nära kompisar växer inte på träd. Var rädd om dem!


5. 1:a Maj utan att vara bakis, KAN vara rätt skönt ändå


6. Singellivet för mycket gott med sig. Lev det medans du kan! Snart är du fast ;)