Kommer det att bli likadant som de andra gångerna?
Jag tappar luften av fallet, försöker klamra mig fast vid det lilla jag har kvar och möter sakta golvet.
Där är du.
Mitt i allt kaos, mitt i rädslan, mitt i livet.
Och du försöker.
Rädda det som räddas kan, säger du.
Låt mig dö, säger jag.
Och lika förvånad blir jag varje gång som du plockar upp mina spillror. Är det värt att ha?
Demonerna har tagit mig, det är dem som talar till dig och ber dig att dra.
Men det gör du inte, du ger inte upp mig.
Kanske ser du att det hårda skalet rymmer något mer. Något som vill, men inte kan. Än.
Orkar du hålla ut tills dess?
Annars kommer det en dag. En dag då du inte orkar bära mig på dina skuldror ännu en gång.
Dagen då du släpper mig fri.
Gör det. Släpp mig fri. Slösa inte din tid.
Fast innerst inne hoppas jag att du orkar kämpa vidare. Början är alltid jobbigast. Det blir lättare.
Men det är ditt val. Imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar