Han är jägare, och tydligen Sverigefantast.
Redan innan jag hunnit sätta mig i föreläsningssalen i raden framför honom, och vi sagt det sedvanliga "Hallo" hade han hunnit fylla ut med (jag gissar) hela hans svenska ordförråd.
Goddag, God morgon, hej, hur mår du? Und so weiter.
Allt rabblades i ett enda rinnande vatten, och likaså de svenska städer han kände till och alla svenskar han träffat.
Tyskar har någon slags förkärlek till Sverige, och det är inte som många tror.
Jag åkte hit med förväntan om att kunna bena ut, sätta fingret på, vad det är som gör tyskarna så förtjusta i vårt avlånga land. Innan jag flyttade till Tyskland på riktigt hade jag nog en del fördomar i bagaget.
- De är galna i älgar
- De dricker massor av öl och käkar bara korv
- De dubbar alla sina filmer
- De är jobbiga när de reser
- De har en sjukt onödig hierarki mellan äldre och yngre
För att nämna några.
Väl här har jag insett att det där bara är, ja just precis, dumma fördomar.
Tyskarna gillar älgar ja, men gillar inte vi afrikanska lejon? De är absolut inte besatta.
De har definitivt mer än öl och korv här (drinkarna är oslagbara) och matkulturen är en upptäckt i sig. Filmer dubbar de förstås, men av andra anledningar än man kan tro.
Hierarkin mellan människor kan uppfattas som konstig, men jag förstår den till viss del. Ibland är det skönt att kunna säga "Sie" (det förstår man bättre varför om man bor här).
Ibland inbillar jag mig att de bara tycker att det är lite exotiskt med älgar och dalkullor, men det där är en hel psykologi, det där gentemot Sverige, och det sträcker sig djupare än så.Jag tror inte att jag riktigt har kommit på det än. Eller kommer att göra. Någonsin.
De är ute efter mer än guld och gröna skogar i varje fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar