Något som är viktigt, men som många underskattar, är vikten av god planering.
Elitidrottsmän vet det, forskare har stenkoll på det och för ensamma mammor är det en fråga om överlevnadsstrategi.
Varför finns det då så många som undviker detta? Och speciellt i akademikervärlden tycker man att det borde vara lag på att föra en god planering av sitt arbete/sina studier/sin forskning. Tydligen inte.
Det är inte första gången under mitt liv som jag drabbas av att någon annan fört en dålig, eller ska vi säga, obefintlig planering.
Men det här tar priset!
Det är synd, för automatiskt får jag uppfattningen att tyskar, som på utsidan ser ut att ha allt under kontroll, i själva verket har den mest oorganiserade universitetsvärlden jag någonsin skådat.
Snälla, säg mig att jag har fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar