Det kommer en tid när man inte bryr sig längre.
När inget kan rubba grunden du står på.
Jag har inte hittat det där än, men är en god bit påväg.
Helgen har hjälpt till med det, och det känns som att jag har gjort oändliga framsteg sedan i onsdags.
Kvällen där tog en fantastisk vändning, och 9 timmar senare stod jag på Frankfurt Airport med flygbiljetter i händerna.
Med en man jag knappt kände.
Spontant kanske man skulle tillägga.
Inget boende.
Bara flyg. Iväg.
Väl i Rom snubblade vi över Colosseum i vår jakt på nånstans att bo.
Och i väntan på Påven lästes det om amöbor, vaginitis och Tsetse-flugor.
Och nu, precis hemkommen, kan jag inte mer än le.
Så många fantastiska människor vi mött och vilket äventyr!
Nu är det nya tag, och 3 veckor kvar till Sverige.
Trots obefintlig ledighet kan man alltså roa sig ändå.
Och aldrig glömma vad vi alla har.
Styrka.
I livet är det viktigt att ibland glömma vägen och ta en avvikare i det gröna.
Det är det enda sättet att känna att man lever.
Helt enkelt.
Hur man än gör.
Alla vägar bär till Rom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar