Det finns en grundläggande känsla som alla människor bär.
Det är den sista känslan som lämnar själen, innan denna livets borg går förlorad.
Det är den känslan, som alla människor är mest rädda för att mista.
Om man helt kan förlora den vet jag inte. Jag tror inte det.
Det skulle nämligen innebära att mänskligheten skulle dö ut.
Iallafall i själslig benämning.
När någon ligger på sin dödsbädd, övergår känslan i något annat.
Man accepterar sitt öde.
Tills dess ligger känslan djupt begravd i ens inre, den viker kanske av ibland, men lämnar aldrig helt din sida.
Jag tycker mig ibland känna att jag har tappat den inom synhåll.
Men den finns alltid där.
Därför hoppas jag fortfarande att du älskar mig.
Trots att jag ibland inte kan se dig i ögonen.
Men just då vet du.
Att hoppet, för en kort stund, har lämnat min sida.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar