Youth

Jag saknar skärgårdsbåtarna och middagarna på Norrskär.

Jag saknar sommaravslutningarna i lågstadiet.

Förväntningarna.

På sommaren.

När vi sprang barfota ner till bryggan för att hinna med innan pappa tog lillbåten till Vaxholm (han försökte alltid hinna köra utan att vi märkte, för annars hade vi bara tjatat till oss glass, och han hade inte kunnat säga nej)

Sommarminnet man skulle ha med sig till hösten när skolan började igen.

När pappa och Jacob fick för sig att ha upp "gammelgäddan" sent på kvällarna, och man hela tiden hoppades att de inte skulle få napp, för då visste man att det skulle bli fisk resten av veckan.

Övernattningarna på Mormors holme med Windyn.

När man fick sitta uppe nästan hur sent man ville.

Kojan som pappa byggde i trädet med tre stammar. Med stege som man kunde rulla upp.

Fågeläggen.

När vi sov över med Windyn i stan med farmor och farfar, och fick äta hur mycket grillad kyckling och dillchips som vi ville.

Teckningarna vi målade när vi väntade på våra köttbullar vid Fjäderholmarna.

När det var ljust och man försökte somna, men båtarna hördes och skrattmåsarna överröstade vågornas brus.

Hur fästingarna kliade.

Turerna till stan, och man visste att man skulle få den där tröjan man så gärna ville ha.

När man vaknade av solen i ögonen, och mamma och pappa läste DN och gjorde frukost ute på trappan. Lättnaden av att pappa inte behövde stressa till jobbet. Han satt kvar.

Dofterna av hav, salt, skog och tjära.

Rabarbern som vi hittade mitt uppe i skogen och som vi gjorde smulpaj med år efter år.

Farmors födelsedag, när de kom med båten och Jacob och jag spelade "Ja må hon leva" på bryggan. Alla på båten applåderade. Och farmor grät. Men jag förstod aldrig varför.

Allt var så lätt. Jag var trygg. Vi var trygga.

Inget spelade någon roll. Bara där och då. Och kanske en dag framåt.