Hur mycket jag än vill, så kan jag inte.
Precis när jag tror att jag ska klara av det, så sviker jag mig själv och låter bli.
Och det är inte bara mig själv som jag sårar, utan även alla de andra.
De som tror på mig.
Grodorna.
Jag vet inte vad som gör det så svårt egentligen.
Perfektion?
Allt måste vara perfekt innan jag tror att jag ska klara av det.
Fast perfekt blir det ju aldrig.
Och trots alla mina misstag ser jag ju det i deras ögon.
Hoppet.
"Kyss mig, rädda mig och låt mig bli din prins!"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar