Hur kan något vara så hemskt ångestladdat, men ändå så......skönt?
Vad är det som gör oss sårbara mitt i alltihop, när hjärtat är helt frilagt och egentligen bara vill ge?
Det är ju en osjälvisk handling, det där, och kanske är det just det som är problemet?
Du och jag.
Jag ser ditt hjärta och du ser mitt, men ändå är vi så långt ifrån varandra.
Trots att saker och ting är bortom all perfektion, så ser jag den i dig, helt fulländad och klar, precis som du antagligen ser den i mig. Det ingen annan ser.
Vad är det som håller emot? Jag känner inga bojor i fötterna och inget fängelse runt min själ.
Vi är bara människor.
Vi är bara vi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar