När man bor utomlands kan man nästan inte låta bli att tänka gott om Sverige.
Ja, inte ens jag trodde att jag skulle älska IKEA så mycket som jag gjorde i lördags. (Jag brukar avsky det)
På något sätt blir det bara danserna på rosorna som man minns, taggarna finns liksom inte ens med i bilden. Även de mörkaste minnen svävar som små älvor på de mjuka bladen.
Och när man ser tillbaka på alla de där trevliga stunderna vill man bara ta första bästa flyg.
Fast det går ju inte. Man får försöka skapa lite stämning här hemma istället.
För det här är hem nu.
Men jag är rädd att trots alla sena hemmaspa-kvällar med doftljus och Elle och kladdkaka så kommer det aldrig väga upp saknaden tillräckligt.
Det kommer aldrig att kunna ersättas, alla minnen är för djupt inborrade och simmar likt tropiska fiskar i hjärnsubstansen.
Försöker skapa nya minnen.
Det går sådär. Det smakar beskt. Mina kakor blir aldrig som jordgubbstårtan på Hollandia.
Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar