Jag tänkte återknyta till det förra inlägget.
När man tänker tillbaka på sitt liv, så kanske det finns tillfällen då man önskar att man handlat annorlunda.
Men inte bara det.
Jag saknar spontaniteten, livsgnistan och glimten i ögat, bland medmänniskor och hos mig själv.
Varför lever vi inte lättare, varför kan vi inte vara öppnare och bjuda på oss mer?
Vad gör det om man är pinsam någon gång? Världen lär inte gå under.
Jag önskar att jag kunde varit mer spontan, och tagit tillfället i akt, när det väl kommer.
För sekunderna tickar förbi, och tillfället är borta.
Man tänker, nästa gång vi ses, då, då ska jag prata med honom.
Men varför vänta på att någon annan ska ta steget?
Det kanske aldrig händer.
Och det sista jag vill, är att ångra något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar