Det här med ensamhet.
Varför frambringar den så mycket rädsla? Hur kan den göra människan så liten och otröstlig?
Tillochmed när du är omringad av människor kan den gripa tag och hålla fast dig med sina klor.
Rädslan att ingen annan på jorden kommer att förstå dig, och veta vem du verkligen är. Att du ska dö ensam.
Så man skaffar sig internetcommunities där man tävlar om flest vänner på profilen. För att, för stunden, hämma otrygghetskänslorna och "låtsas".
Men.
För att växa som människa måste man ta sig utanför trygghetsbarriären, våga gå mot strömmen och tro på sig själv.
Gör man det, kommer tilliten till en själv att växa, och man behöver inte längre andras bekräftelse för att kunna stå på egna ben.
Och först då kommer man att lyckas.
Folk kommer att misstro dig, säga att det inte går, att det är för svårt, att de aldrig skulle klara det.
Du klarar det själv. När du väl har brutit dig ut. För att göra ovanliga saker, sådant som kanske aldrig någon tidigare gjort, innebär en viss del ensamhet i början.
När du väl lyckats, för det gör du, kommer de som misstrodde dig att krypa till korset. På gott och ont.
Huvudsaken, oavsett vilket problem som sedan dyker upp, kommer du vara säker på att klara av. Och det ger trygghet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar