Ibland när man sitter såhär 80 mil hemifrån, ensam i ett annat land, så är det lätt att tro att man verkligen är ensam.
Allt som man tycker om är så långt borta, känns så omöjligt att nå.
Kommer man någonsin få vila ögonen på sina älskade igen?
Hjärtat.
Känns brustet.
Och så finns det sådana här dagar.
När man blir överraskad, folk runtomkring en gör fina gester och man börjar inse att det kanske finns en mening trots allt.
Tack för allt. Tack för att ni finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar