Slängkyssar (som jag önskar att jag gett någon annan)

Till handling, kapten!

Första dagen på Uni igen.

Jag var fast besluten om att ändra mitt gamla beteende när jag satt på tåget hem för en månad sen.

Och när jag åter intog den regniga staden igår, så var jag faktiskt övertygad om att jag var en helt ny människa. Återuppstånden. Bättre upplaga.

Så var inte fallet.

Så fort jag fick en glimt av kursare, skolbyggnader och professorer sjönk modet, och gamla rutiner tog vid.

Fan.

Nu sitter jag här på soffan som vanligt och undrar hur det här kunde ske.

Fast när jag tänker efter så kanske det här ger mig chansen att verkligen ge mig en spark i baken och komma till handling?

En annan handling som ska utföras nu är den på Tegut om en halvtimme. Och den kommer iallafall att ske.

Emotionell resa

Och så var man här igen.

Trots att livet försöker ge en kalldusch åt min vardag, så lyckas det inte särskilt.

Hur mycket är förändrat? Hur mycket är som förr?

Den välbekanta doften som tar emot en innanför dörren.

Eller den hessiska dialekten som fyller luften i tågkupén.

Vad har hänt på stationen i Frankfurt? Inte behöver väl polisen stå med k-pist?

Dagen kantas av känslor.

Ett känsligt tema, det här.

Jag har ett distansförhållande.

Älskling fyller 28.

Tur att det finns distansförhållanden. Lycka till på matchen ikväll!

;)

Du kan komma hit, men inte längre. Mig kan du aldrig nå.

Jag vet vilket det största problemet är.

Konstigt nog har jag trott att sådana besvär löser sig med tiden.

Det gör de inte.

Det blir värre.

Därför är det med stor möda som jag blickar framåt nu.

Jag vet att jag måste ta itu med saker, och jag vet att det måste göras nu.

Men hur?

Ett tag trodde jag faktiskt att alla de där hokus-pokus-självhjälp-böckerna skulle kunna hjälpa mig.

Och nu står jag med en bokhög. Men inte ett steg närmare målet.

Tusentals människor har samma problem som jag. Det är en av dagens folkhälsosjukdomar, skulle jag vilja påstå.

En hjärnskrynklare skulle säkert hävda att jag redan är långt förbi steg ett, och inte i det närmaste är psykotisk, eftersom jag har "sjukdomsinsikt" och har accepterat att det är ett problem.

Men det spelar ingen roll.

Tills nästnästa måndag måste det här problemet vara puts väck.

Obefintligt.

Ja, det skulle helst ha varit borta igår.

Andrum

Prioritera.

Söka lycka.

Eftertanke.

Jag laddar batterierna.

Förändringarnas vind

Ibland händer oförberedda saker, som till viss del förändrar ditt liv.

Du ser kanske en person i din närhet i ett helt annat ljus.

Och du undrar om du ska följa den nya tråden, eller om du bara ska låtsas som att allt är som vanligt?

Jag ska ge dig ett tips.

Förändringar känns som otäcka monster, de gör allt för att du ska mista trygghet, värme och glädje. Du tappar fotfästet helt enkelt.

Fast när du väl ser vad monstret egentligen vill, ditt eget bästa, så kommer du att acceptera förändringen, och den kommer att föra dig mot något ännu bättre.

Förändringar är bra. De utvecklar människan till dess fulla blomsterprakt och låter oss växa som de unika varelser vi är.

Tvivla inte.

Ljuset kommer.

Varmpress

Det är sommarvärme i Sverige.

Min hemstad hade högsta tempen i landet igår, 21 grader.

Idag var det varmare.

Och jag blir samtidigt stolt och ångestladdad när jag ser mitt folk på gatan.

Vart jag än vänder mig står en vacker människa.

En sockersöt flicka.

En helcool snubbe.

Det frambringar inte lite press i mitt inre.

Men jag ska försöka hålla läget under kontroll.

Fast ikväll blir det nog galet kontrollöst på favvostället av dem alla...

Och det är okej det också.

På hjärtats nivå

Tänk.

Det kanske är killen som alltid sitter bakom dig på bussen.

Eller kassabiträdet på Konsum som ler lite extra och piggar upp dina tråkiga jag-ska-bara-köpa-mjölk-dagar?

Det skulle tillochmed kunna vara en gammal barndomsvän som inte träffat dig på år och dar.

Eller tjejen i din yogagrupp?

Se dig omkring.

Där du minst anar det susar kärleken förbi.

Och det behöver inte vara en orkan som blåser omkull dig.

Ibland gäller det att ha antennerna ute, och du kommer att upptäcka en helt ny värld.

Av ljumma kärleksvindar som bara känns när ditt hjärta nuddar vid dem.

Jakt på nattfjärilar

Ikväll blir det spännande.

Vi vet inte vart natten leder oss, men det gör inget.

Ju mer ovisshet, desto bättre.

If it don't kill you. it makes you strong.

Ibland krävs ett riktigt miljöombyte för att kunna tänka klart.

Jag ser allt tydligt framför mig nu.

Allt som var suddigt, fult, osäkert, jobbigt. Allt.

Det var känslor.

Det var sant och alldeles på riktigt.

Men vissa saker går att leva utan och andra inte.

Absolut inte.

Så eftersom det inte dödade mig. Blev jag stark.

Life's too short

Livet är för kort för att stanna upp.

Utan handling går tillfället förbi.

Det finns inget rätt tillfälle.

Det finns bara nu.

Dramatik

Kan inte beskriva med ord hur det känns.

Så det kommer nog dyka upp lite bilder här och var ;)

Jag är hemma.

Det är sol ibland.

Men framförallt.

Gamla vanor och vackra människor.

Jag är redo för äventyr!

Unsterblich

Jag har vunnit.

Jag andas fortfarande, och nu utan hjälp.

Mitt första år i Tyskland är avslutat.

Det skulle kanske passa med en ordentlig analys idag, men det får komma senare.

Från och med nu, och 5 veckor framåt, kommer dagarna gå snabbt.

Just därför att de kommer betyda särskilt mycket.

Och ni får ta det som ett gott tecken att jag inte hänger här.

Utan i verkligheten.

I will remember the sleepless nights. Again.

Jag kommer ihåg de sömnlösa nätterna.

När allt kretsade kring tentor och höga krav.

Sen kom du.

Räddade mig de första gångerna.

Men långsamt lät jag dig försvinna.

Det kommer bli så stora förändringar nu i höst att jag knappt kan vänta.

Och nätterna kommer långsamt fyllas av sömnlöshet igen.

Men inte på grund av ångest.

Utan för att verkligheten äntligen överträffat drömmarna.

Eine absolute Zeit gibt es nicht.

Tiden är ett märkligt fenomen.

Ibland går den fruktansvärt snabbt.

Och ibland önskar du att dagen bara kunde gå förbi. Lite snabbare.

Vad är det som gör att vi tappar uppfattningen om tiden när vi har roligt?

Och varför går den så oerhört långsamt när vi väntar på tomten?

Just nu går tiden långsamt. Sekunderna tickar nästan baklänges.

Dessutom vill jag inte fördriva timmarna med läsningen.

Jag kan helt enkelt inte mer nu.

Jag blir äldre för varje sekund.

Och nu är jag gammal nog.

Sista sommardan

Sista sommardagen idag säger dem.

Försöker varva ner så smått inför semestern. Det är lätt att bli sjuk annars.

Men det är svårt.

Så många tankar som flyger runt, och när man har prov dagen innan hemresa är det svårare att hålla adrenalinet i schack.

Ute strålar solen.

Och igår tog jag tåget med vänner till Marburg på kvällen och lekte "sitta-på-mysig-uteservering-dricka-drinkar-äta-vräkiga-sallader-och-utomlandskänsla-överallt".

Det var underbart.

Så hur många svarta tankar det än dyker upp.

Inget kan stoppa mig.

5 dagar

Nu känner jag mig tom igen.

Är det så här jag vill att det ska vara?

På ett sätt är det skönt, men på ett annat sätt är det väldigt vemodigt att det bara är 5 dagar kvar.

För det innebär att tiden håller på att rinna ut.

Att det jag sett framemot så länge plötsligt är här. Och sen över lika snabbt.

Kan man längta sönder sig själv tills det inte finns något mer?

Än tomhet.

Ut med gammalt, in med nytt

Så.

Nu har jag gjort mitt bästa för att tömma hjärnan på så mycket information som möjligt.

Jag var ute med en polare på klubb inatt, och det som inte försvann med vätskekonsumtionen sköljdes ut av de ~200 Db höga ljudvågorna. Eller det som uträttades idag.

För jag har dragit maskrosorna i sina rötter, städat bort fluglik i fönsterkarmen och tvättat fönster.

Jag har diskat, sorterat, packat, bäddat och tvättat.

Det mesta vettiga är borta.

Men det mest ovettiga sitter kvar. Kanske för att kärleken, som sitter djupt rotad i någon hemisfär, har en slags förbindelse till hjärtat. Och hjärtat har jag ju inte riktigt kastat ut. Har bara låtit någon stampa på det, och snart är det redo att kastas till vargarna. Men inte än.

Nu hoppas jag iallafall att det finns plats för lite fysik bland de neuroner som finns kvar.

Så att jag på lördag har lite mer vetenskap att göra av med. Fin sådan dessutom.

Don't stop me now 'cause I'm having a good time

Det finns ett fåtal regler som gäller trots att de aldrig blir uttalade.

Man ger inte upp, hur gärna man än vill.

Livet är inte till för att kastas bort, och hur du än vrider och vänder på det, så är allt som finns runt omkring dig resultaten av dina egna gärningar och val.

Ingen annan kan stå till svars.

Så det gäller att hålla huvudet kallt ända in i det sista.

För någon gång är det över, någon gång tar du det sista steget och står på toppen.

Och då vet du, att det är du, bara du, som har gjort dig förtjänt av det.

Du har vunnit.

Om en vecka har jag vunnit.

Och hur dum vore jag inte nu, om jag gav upp på sista sträckan?

Det är ju bara slutspurten kvar (ja jag vet, det blev ett långt Marathon den här gången)

Därför biter jag mig fast och visar vem det är som bestämmer.