Om ett år är det vår tur.
Hälften.
50 procent.
Låter kanske inte som så mycket, men när man är medveten om vägen vi vandrat, de tusentals saker vi klarat och misströstan som varit som störst då vi velat ge upp, då inser man storheten.
Jag vet inte vad de känner, de där uppe på toppen.
Kanske får vi några ledtrådar ikväll. Jag ska fira med dem, glädjas mitt i allt och till dagen klädd i min finaste klänning ska jag dansa till rytmerna av deras hjärtan som slår.
Slår för ödet. Slår för meningen. Det är det enda vi har gemensamt, hjärtslagen för det goda. För ödmjukheten, medlidandet och värmen.
Och nästa år står vi där.
Då ska jag återkomma och beskriva känslorna.
På riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar