Precis så här kände jag idag.
Livet är för kort för att man ska dricka dåligt vin.
Så stod det på en bok som jag gick förbi iallafall.
Och det stämmer ju.
Men man tar ändå inte tillvara på de där tillfällena.
Tänk om du hade gått fram till tjejen du gillade i lågstadiet och sagt precis vad du kände, just då. Hade inte alla mått lite bättre?
Varför får vetskapen om avsked oss människor att äntligen göra något vi velat göra i månader?
Säga de där första små orden till den man gillar, men som man egentligen kunde sagt varje dag man träffats. Varför är det oftast sista dagen man ses som det sker?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar