Stilla vatten. En lätt havsbris svingar sig förbi, för att sedan dö ut bortom palmerna.
Solens strålar smeker brunbränd hud, där det salta vattnet har lämnat spår av kristaller som nu glittrar förföriskt.
På det lilla glasbordet ute på verandan står ett enkelt Martini-glas, till synes fyllt av rosaskimrande Cosmopolitan.
Med långsamma, lätta rörelser för jag händerna genom den ljusa sanden och låter de små kornen sila mellan mina fingrar.
Längre bort, längs vattenbrynet, går en man klädd i khaki-shorts och ljusblå skjorta. Det annars så halvlockiga håret är fortfarande vått och lätt tillbakadraget.
Ljudet av pulserande reggae-toner, antagligen något Bob Marley-swing, hörs från en knastrig gammal 50-tals radio på håll.
Du har nästan kommit fram till mig nu, och jag ska precis sträcka mig fram och kyssa.....
- Va fan. Det här är inte vad som kommer hända nu, imorgon eller på ett tag framöver. Om 8 timmar sitter jag i en bil påväg till verkligheten igen, och jag önskar mer än gärna att scenariot ovan var gällande istället.
Det har varit skönt att vara hemma i jul, jag har hunnit med så mycket och jag kan nog egentligen inte vara mer förberedd inför verkligheten som väntar.
Men som alltid.
Tvekan. Osäkerhet. Och så klart den där lilla ångesten som kommer krälande.
I nuet räcker dock drömmarna långt (och man kan ju alltid hoppas att man vaknar upp till något annat)
Så;
Stilla vatten. En lätt havsbris svingar sig förbi, för att sedan dö ut bortom palmerna.
Solens strålar smeker...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar