Desperate TV Watchers

Resan går mot sitt slut.

Och som alltid.

Samma känsla - tomhet, rastlöshet, ångest.

Men jag kan inte sätta fingret på varför.

Det händer varje gång.

Utvägen är inte att fly.

Så jag sitter kvar i soffan.

Painkiller

Julafton är över.

Julmusten är urdrucken och presentpappret ligger på golvet.

Det är fantastiskt på sitt sätt. Alltihop.

Men jag har huvudvärk.

Går inte över.

Och de här drömmarna alltså.

Så konstigt.

Kommer nog aldrig bli klar över vad de försöker säga mig.

Fanns det ett receptfritt medel mot förlorad tid, ospecifika drömmar och tomhet, hade jag köpt upp hela lagret.

För att bedöva smärtan.

Day

Sjukhus.

Julmust.

Banken.

Kanelbullar.

Buss.

Kyla.

Varm macka och kaffe.

Vänner.

Julklappar och julrim.

Jobb.

Packning.

Äntligen Hemma

Så skönt.

Efter 15 timmar på fri fot, är det underbart att komma in i värmen.

Kommer att sova som en stock inatt ;)

Upp imorgon tidigt för besök hos farbror doktorn.

Och i övermorgon börjar resandet om på nytt.

Yey.

Not.

Schwedischer Apfelkuchen

Crazy.

Imorgon.

Som jag har väntat.

Äntligen svensk mark igen.

Fjärde Advent

Det här är inte alls kul.

Jag vet att man inte ska oroa sig i förväg, men...

Eftersom det inte ser ut att bli bättre så.

Folk kommer inte hem. Trötta, strandsatta på en kall flygplats.

Jag ser det framför mig.

Ahh.

In another life I would make you stay

Har lust att bara krypa ner i sängen och sova. När jag vaknar ska jag vara hemma och väckas av pappa.

Ett efter ett blir flygen inställda. Det är fullkomligt kaos.

I trädgården ligger ett mer än 2 decimeter tjockt snötäcke, som har begravt småfåglarnas solrosfrön.

Tog fram resväskan idag. Där ligger ett par högklackade lackskor, en nyckelknippa, svensk plånbok och en planeringsbok för 2011.

Om en timme börjar direktsändningen från London Horse Show 2010.

Idag fick jag för första gången ta prov från pansen på en ko, och jag var den enda som fixade katetern rätt så vi kunde ta urinprov.

Men jag saknar honom fortfarande.

Sista blicken

Det kändes som ett avslut igår.

En kort blick två par ögon emellan.

Inte som vanligt. Allt har ett slut.

På något sätt känns det ledsamt.

Men jag vill ju inte längre. Orkar inte mer.

Den här historien behöver faktiskt ett slut.

"God jul på dig. Var rädd om dig. Vi ses i januari."

Examenspresent

Jag tror jag vågar mig på att annonsera vad som kommer att bli min EXAMENSPRESENT till mig själv, från mig själv.

Kanske blir en lite fördröjd present, men den är garanterad;

En sån här.

Admire

Alla behöver vi någon gång en förebild.

Någon att se upp till, någon som visar vägen och är allt man själv alltid velat vara.

En guru.

Någon som visar att det går att misslyckas, och samtidigt erkänna sig ödmjuk inför uppgiften.

Att det går att vinna allt, om man reser sig upp varje gång man faller, och det viktigaste; att man lovar sig själv att alltid lära av misstagen, men att aldrig älta dem.

En person som klarar pressen, som behåller lugnet och har tro på sig själv.

Helt enkelt någon, som gör alla andra bättre med sin egen närvaro.

Där tillfällen blir möjligheter, där sekunder blir minuter, och där en känsla av odödlighet uppstår mellan dig och mig.

Ska det vara så svårt?

Lucia

Det märktes inte fruktansvärt mycket att vi har årets längsta natt bakom oss.

Eller hade, enligt dåtidens tideräkning.

För jag är fortfarande sömnig.

Men efter ett par hembakta pepparkakor och lite äkta tysk Glühwein, är det iallafall på bättringsvägen.

Fast tur att det bara är en vecka kvar.

Abstinensen efter Sverige gör sig påmind, trots diverse OP-timmar.

Tredje Advent

Difficulties

Det underliga är, att man kan tro sig veta allt om en viss sak.

Hur man kommer att reagera, vilken svårighet det innebär, och vad man uppoffrar.

När man sedan kommit till den punkten då allt ställs på sin spets, är saker inte lika självklara längre.

Mattan dras undan, jorden snurrar vidare, och kvar står du.

När den känslan inträffar, känner du det.

Det känns som att världen inte är den värld du alltid trott att den var. Och det är fruktansvärt.

Jag vet inte vad jag ska tro.

Ska jag lita på det jag innerst inne trodde var sant, och fortsätta söka efter det, eller ska jag tro på det jag nyss sett?

Different spaces

Det är mindre än två veckor kvar till lovet.

Känns konstigt på många sätt.

Även om det vissa dagar är oerhört tungt, så har man liksom anpassat sig till klimatet.

Accepterat läget. Att så här är det nu.

Examen är fortfarande oändligt långt borta, men har aldrig varit så nära som nu.

Man dras mellan två världar.

Bjällerklang

Önskelista

Ibland finns det behov för en sån här lista;

• Man kan ta ut 5 Euro-sedlar
• Man kan få mat hemkört till dörren, till och med vin
• Det är 35 grader på sommaren
• Man behöver inte betala på bussen om man har studentkort
• Man kan köpa überstora drinkar till hälften av priset
• Toffifee kostar bara 1,99 E
• Radion spelar gamla låtar också
• Man kan köpa hur fina hästar som helst
• Man kan dansa på utepartyn i gräset på sommaren
• Klubbarna har ibland öppet in på nästa förmiddag
• Alkohol finns att köpa i kiosken/macken
• Brevbäraren lämnar paketen i dörren, så man måste inte till posten och hämta ut
• Man kan studera det man allra helst vill
• Man kan prata sitt eget språk om man inte vill att någon ska förstå
• Apple-varor kommer flera månader tidigare hit
• Coola märken går att få tag på, till och med i en liten liten stad
• Studenter kan äta billigt i studentmatsalen
• Bättre täckning för mobil och internet
• Större urval av matvaror, kläder m.m
• Infrastrukturen är bättre uppbyggd
• Tåg och bussar kommer i tid
• Julmarknader
• Språket är lätt att förstå
• Fina bilar

Det finns bra saker med Tyskland också.

Packa ihop

Det är så konstigt.

Men vissa dagar kan jag bara inte med det här landet.

Andra Advent

Intensivavdelning

Har varit vaken en halvtimme.

Klockan är 18.00 och jag är beredd på att lägga mig i sängen igen.

Om jag är sjuk?

Nejdå, frisk som en fisk.

Jourjobb och fest, vaken i nästan 2 dygn gör saken.

Och jag är fortfarande trött.